I 90 år har det rullat, och fortsätter rulla – namnet VOLVO som i dagarna för 90 år sedan dök upp för första gången, då på ett kullager. 22 juni 1915 registrerades varumärket, och namnet kunde börja stansas in på SKF:s nya kul- och rullager avsedda för bilindustrin.

Redan året innan, alltså 1914, hade Svenska Kullagerfabriken – SKF – insett vilken potentiell jättemarknad bilindustrin utgjorde för en lagertillverkare, och för att förse denna beslöts att starta ett dotterbolag. SKF var redan världsledande inom utveckling och tillverkning av lager till industrin, tack vare grundarens Sven Wingquist unika uppfinning, det sfäriska lagret.
Någon språkbegåvad person i ledningen kläckte namnet VOLVO (med versaler) för dotterbolaget och 20 februari 1915 gick ansökningshandlingarna från SKF – genom AB Delmar & Co Patentbyrå i Stockholm – in till Kungliga Patent- och Registreringsverket.
”Volvere” är infinitivformen för verbet ”rulla” på latin. Jämför med ordet för en pistol med roterande magasin, revolver. Formen ”volvo” är första person singularis och betyder alltså ”jag rullar”.
Namnet var enkelt, genialiskt och hade stark symbolisk koppling till hela verksamheten. Inga R, inga S. Lätt att uttala för de flesta munnar runt jordklotet och med minimal risk för stavfel. SKF var ett stort exportföretag redan då och insåg värdet av ett enkelt varunamn.
1920, efter fem års verksamhet, lades dock verksamheten i Aktiebolaget Volvo ned. SKF hade beslutat marknadsföra alla sina produkter under ett och eget namn.
AB Volvo hamnade i skrivbordslådan och låg kvar där till augusti 1926, då styrelsen för SKF efter lång övertalning bestämde sig för att finansiera en enveten anställds nya affärsidé om tillverkning av bilar. Tillsammans med en god vän, ingenjören Gustaf Larson, ville ekonomen Assar Gabrielsson satsa på att bygga en svensk bil. SKF sade ja, satsade pengar och tog fram bolagshandlingarna för AB Volvo. Man valde också att sätta bolagets juridiska namn som varumärke för bilarna. De hade under prototypstadiet hetat omväxlande GL och Larson, efter Gustaf.

Tecknet är ursprungligen symbolen för den romerska krigsguden Mars.

Samtidigt valdes det urgamla kemiska tecknet för järn, en cirkel med en pil som från ytterkanten pekar diagonalt uppåt höger. Detta är ett av den västerländska kulturens äldsta ideogram och stod ursprungligen för planeten Mars (i romarriket). Eftersom det därför också kom att beteckna den romerska krigsguden Mars och maskulint genus, uppstod tidigt en relation mellan marstecknet och den metall av vilken de flesta vapen gjordes, nämligen järn.
Som sådant har märket därför symboliserat järnhantering, inte minst i Sverige, sedan urminnes tider. Järnmärket på bilen skulle associera till den anrika svenska järnhanteringen; stål och styrka. Det nya tillskottet på bilmarknaden fick samtidigt sitt namn Volvo utfört i ett eget typsnitt.
Logotypen kompletterades av ett diagonalt band som skar över kylaren, uppifrån vänster ner till höger, redan på den första bilen i april 1927. Från början kom bandet till av rent praktiska skäl, för att hålla fast det förkromade järnmärket, men så småningom utvecklades det till en ren symboldekor. Det återfinns fortfarande i grillen på alla fordon som rullar under namnet Volvo. Och i bilarnas rattnav finns järnmärket.
1999 sålde AB Volvo hela sitt biltillverkande dotterbolag till Ford Motor Co. Förbehållet var dock att varumärket skulle fortsätta att användas av både Volvo Personvagnar AB och de övriga bolagen i AB Volvo. Varumärket placerades därför i ett holdingbolag, Volvo Trademark Holding AB, som är hälftenägt av vardera Volvo och Ford och vars ledning bestämmer om hur namnet får användas och i vilka sammanhang. Ledningen utgörs av Leif Johansson, vd i AB Volvo och Bill Ford Jr, ordförande i Ford Motor Co.
I dagsläget har det tillverkats ungeför 13,5 miljoner Volvo-bilar, och naturligtvis miljontals lastbilar, bussar, marin-, flyg- och industrimotorer, entreprenadmaskiner med mera.