Frihetens vägar - hur länge?

Vet ni var frihetens land för oss vägfarare finns - egentligen?
Är det Tyskland, Den Fria Fartens förlovade land?
Knappast. Man skall vara glad om man klarar en snittfart på över 80 km/h genom tyskarnas igenkorkade motorvägsnät.
USA, med sina enorma vidder och breda vägar?
Aldrig. Få länder har lika många trafikpoliser per vägkilometer som USA, och dom är inte alltid så bussiga direkt.
Australien då, denna gigantiska kontinent där det bara bor lite folk längs kusten?
Sällan. Jag har väl aldrig blivit så påpassad av lagens långa arm som under min 1.600 mil långa rundresa på motorcykel i Australien. Polisen hade till och med satt upp en radarkontroll mitt på den 200 mil långa rakan Nullabor Plains som förbinder Adelaide med Perth, trots att det inte finns ett enda samhälle utmed vägen.
Nej, paradiset på jorden finns här och nu, där vi dagligen färdas med våra bilar, hojar och trampcyklar.
I Sverige. Gamla Svedala alltså.
För vad spelar några hundra kameraskåp för roll i ett land som har ett vägnät på 42.000 mil?
När alla 700 nya kameror finns på plats, och är laddade (kommer dom någonsin att bli det samtidigt?), så rör det sig alltså om EN kamera var 60:e mil. Och lägger man iväg en dagsetapp på ett 50-tal mil genom riket har man tur/otur om man får se EN enda polisbil.
Så varför all upphetsning? Den som vill känna sig fri och obevakad kan enkelt välja ett alternativspår till de övervakade huvudstråken; där trafiken är gles, vägsträckningen omväxlande och intressant och inte en levande själ bryr sig om hur fort man kör. För alla de 700 kameraskåpen sitter nämligen uppspikade på en enda fjuttig procent av Sveriges vägnät - på de absolut tristaste vägarna man kan tänka sig, som allt annat än inbjuder till inspirerad körning.
Om man väljer ett sidospår hela vägen mellan Helsingborg och Stockholm förlängs körtiden med bortåt en timme, men man har å andra sidan berikats med aktiv och intressant bilkörning där man faktiskt har fått växla ner, bromsa in inför kurvor, välja spår, ja till och med fått varierat farten efter omständigheterna, inte efter skyltarna.
Den nya GPS-teknologin har kommit som ett fantastiskt frihetsinstrument för oss som inte gillar att köra i snigelkaravan längs europavägarna. Ställ in målet, ge order om kortaste väg (inte snabbaste) och ge er ut på okända vägar. GPS-navigeringen kommer att bjuda er på helt nya scenerier i avkrokar du aldrig annars skulle ha hittat. Och eftersom Sverige till 97 procent består av landsbygd, så behöver man sällan hamna krypkörande inne i små byar, som nere i Europa, utan det flyter mest på.
GPS-teknologin är ett frihetsinstrument som hjälper oss att undvika köer och storebrorsfasoner. Men det inrymmer även en potentiell jätterisk för vår fortfarande nästan obegränsade frihet är köra efter eget huvud på Sveriges vägar.
I en skrift med titeln " Med storebror i baksätet" målar den kände debattören (och självpåtagne "integritetsombudsmannen") Pär Ström upp ett förskräckligt perspektiv av framtida möjligheter till övervakning av vägtrafiken, en bild som till och med får trafikövervakningen i det forna Sovjetunionen att te sig harmlös.
Med hjälp av satelliterna kan man logga alla bilars individuella rörelser, och därmed utkräva alla tänkbara bötesstraff och avgifter i efterskott, inklusive parkeringsböter och vägskatt efter avverkade kilometer. Lägger man därtill svarta lådor, mobiltelefonpositionering, automatisk inläsning av registreringsplåtar och en del annat som får Orwells gamla skräckroman 1984 att te sig fantasilös, så går vi snabbt mot ett helt nytt Sverige. Plötsligt blir det möjligt att bevaka varje enskilt litet fordon varje sekund, oavsett var vi befinner oss i vårt gigantiska men glesbefolkade land.
Visst kan Pär Ström i någon mån anklagas för att måla fan på väggen i sin inlaga, men hellre att han (fan alltså) stannar där än att han hamnar som passagerare i min bil.
Läs gärna denna tankeväckare, som finns gratis att ladda ner på www.dnv.se, så du själv kan ta ställning innan det är för sent. Kanske vi får offra en del ny, bekväm teknik för att den inte skall kunna missbrukas.
I valet mellan en ständigt närvarande storebror och att köra vilse i den vilda svenska landsbygden väljer jag absolut det senare.

PS: Vilket som är världens mest bilfientliga land? Norge, tveklöst. Välkommen över gränsen till frihetens land, mina stackars norska bilvänner!