Så har det då hänt, Jaguar och Land-Rover har hamnat i indisk ägo, något som kan definieras som den forna kolonins ultimata hämnd.
Det enda som hade kunnat slå det är väl om indierna, eller något annat tidigare koloniserat folk, hunnit före BMW och VW och köpt Rolls-Royce och Bentley.

Från ett historisk perspektiv är frågan vad britterna tycker är bäst: att de gamla arvfienderna tyskarna, eller gamla kolonier, tar över kronjuvelerna?
Ford har visserligen ägt Jaguar och Land-Rover ett antal år, men lyssnar man på snacket i England är ju Ford ett brittiskt märke. Anglia och Cortina har satt spår.
Frågan är om varumärket Jaguar i framtiden duger för Gordon Brown och de övriga topparna i brittisk politik som normalt åker skottsäkra Jaguarbilar?
Och vad ska det brittiska kungahuset göra – de har ju i generationer kört Land-Rover och Daimler?
Rätten till det tyska varumärket Daimler delades redan 1893 då tyska Daimlerbilar började säljas i England och importören fick rätten till att använda namnet på bilar.
Daimler ingår nu i Tataaffären då märket varit förklädda Jaggor sedan Jaguar tog över det krisdrabbade företaget 1960.
Intressant i sammanhanget är vad Mercedes ledning tycker. Mercedes-Benz grundades ju av Gottlieb Daimler och Karl Benz och innan de två slogs ihop hann alltså Daimler göra sig av med rätten till namnet.
Nu äger alltså indiska Tata Motors varumärket. Och Jaguar har i samband med affären gjort ett avtal som på nåder låter Mercedes moderbolag använda namnet ”så länge det inte hamnar på en bil…”
Vår egen nationalsymbol Volvo har också trassligheter med sitt varumärke. Rätten är ju delad med Volvo Lastvagnar och det bör väl utesluta en del köpare om nu Ford skulle besluta sig för att sälja.
Nyligen blev jag påmind om värdet av Volvos varumärke när jag äntligen såg den lysande filmen ”De andras liv”. Florian Henckel von Donnersmarcks mästerverk om avlyssning och övervakning av kulturpersonligheter i det forna Östtyskland.
Filmarna hade gjort sig omaket att trolla fram en Volvo 264TE, den förlängda limousinevarianten av 264 vars bokstavstillägg stod för ”Top Executive”. Bilen användes i filmen, och i verkligheten, av partifunktionärer med tillräckligt hög status. Själv hade jag nöjet att köra en likadan när jag under några år i slutet av 70- och början av 80-talet körde för Limousine Service.
Volvo gjorde ingen hemlighet av att modellen huvudsakligen togs fram för att man hade en stororder från den Östtyska staten som gillade Sveriges relativt östvänliga politik – och som vägrade synas i amerikanska eller västtyska bilar.
Vi hade två diplomatblå 264TE på firman och ibland var det ett krav att vi skulle köra Volvo och inte Mercedes. Ett sådant tillfälle var när jag och kollegan Ernst skulle köra en dagstur med den ungerska utrikesministern med följe till Dalarna.
Det kan låta löjligt idag, men det var en annan tid då, cirka tio år efter den brutalt nedslagna Pragvåren. Säkerhetspolisen som hängde på hade också ställt undan sin Merca till förmån för en Volvo…
Att Volvon hade en fransk V6-motor, en amerikansk Borg-Warner automatlåda och att den var byggd av Bertone i Italien påverkade inte. Symbolvärdet i varumärket Volvo var starkare.
Frågan är hur långt det räcker idag…