I ett kärvt läge – kanske det svåraste någonsin för Volvo Personvagnar – gäller det att ha förmågan att identifiera sina styrkor och svagheter och hitta en väg fram genom den flodvåg av indignation och besvikelse som går genom staben av medarbetare.
Läs Gunnar Dackevalls krönika om behovet av stort mod hos Volvos ledning.

Vi har sett tendenserna och hört vittnesmålen i mer än ett år nu, men det är först nu när varslen kommer och insikten om att inte Volvo PV längre än en vinstmaskin når de breda medierna som insikten faller ner som en våt duk över verksamheten.
Dagens företagsledning med Fredrik Arp i spetsen får nu löpa gatlopp för dagens situation, men faktum är att skepparen inte har särskilt mycket ansvar för det akuta läget. Det vilar fullt på Hans-Olov Olsson, vars ledarskap nu lär behöva revideras.
När nu alla kritiserar Volvo för att inte tidigare ha satsat på alternativa drivkällor och drivmedel så skall vi minnas att Volvo ägs av en amerikansk bilkoncern som tills bara för några månader sedan lyfte de största driftbidragen från försäljningen av lastbilar byggda med stenåldersteknik. Med rambyggen, stela axlar, bladfjädrar och stora törstiga V8-motorer med stötstänger och tvåventilsteknik skiljer de sig inte nämnvärt från vad samma bilkoncern tillverkade i USA på 1930-talet.
Det var en framgångsmodell som krävde noll utvecklingspengar och effektivt dödade allt intresse för nya lösningar för en framtid med sinande oljetillgångar. Möjligen kommer denna hemmablindhet att kosta Ford hela dess existens, men den har definitivt kostat både Volvo och Fords Europadivision konkurrenskraft i en tid av radikal teknisk omställning.
Och ingen skall tro att denna omställning inte drabbar hela branschen, brutalt och rakt över alla tillverkare. I USA flaggar annars framsynta Toyota för neddragningar i produktionen (även Toyota tjänar mest pengar på sina stora truckar och suv:ar), och när jag besökte Mercedes eget showroom intill muséet i Stuttgart i våras fanns det inte en enda bil i hela utställningen som hade större motor än en treliters diesel. Så om det råder miljöpanik hos Volvo, så deltar man bara i ett normalläge som gäller i hela bilbranschen.
Vilket naturligtvis är en klen tröst på Hisingen. Låt oss kort inventera läget hos Volvo PV:

Volvos styrkor
* Varumärket. Fortfarande rock solid och inte särskilt sargat av samkörningen med Ford. Potential för viss prispremie (om än inte i höjd med de bästa).
* Modellprogrammets utveckling. Gradvis utbyggnad mot nya nischer (C30 och XC60), och väl underhållet befintligt program med konkurrenskraftigt hållna facelift och modellbyten.
* Brett motorprogram tack vare tillgången till Fords motorpalett.

Volvos svagheter
* Fords underprioritering av tekniska utvecklingsbudgeten jämfört med tyska och japanska konkurrenter, vilket idag blottas i sin fulla dager. Främst brister det när det gäller åtgärder för att göra drivlinorna snålare och effektivare.
* Stort beroende av få marknader; om både USA och Sverige går dåligt får det så allvarliga konsekvenser för lönsamheten att de knappt går att reda ut.
* Ett glapp i styrningen av Volvos formspråk mellan Peter Horburys lyckade nytolkning av Volvos profil och Steve Mattins djärvare förnyelse ledde till en ointressant tredje generation av V70, som får föregångaren att se fräschare ut än någonsin. Denna bristande karaktär hos nya V70 är kanske den mest allvarliga kortsiktiga svagheten i modellprogrammet.

Styrkorna hos Volvo PV överväger fortfarande, men det krävs en modig och framsynt ledning för att klara skeppet genom den värsta stormen någonsin, en ledning som är redo att släppa förtöjningarna till den sjunkande modern och – i värsta fall – följa skeppet till botten.
Are you man or mouse, Fredrik?