Kristider skördar sina offer, somliga naturliga, andra ologiska och gjorda i ren panik. Gunnar Dackevall om den stora chefsbytarkarusellen.
Ett av krisens första offer – fast vi inte insåg det då – var Fredrik Arp, Volvochefen som fick klä skott för personvagnarnas ras på USA-marknaden, redan innan det verkliga raset drog igång. Inte många förmildrande omständigheter har kommit ut i hans eftermäle, men frågan är om han verkligen hann göra så stor skada (eller nytta för den delen) under sin ganska korta tid (tre år) på företaget. Trots allt mejslades både snygga XC60 och nya ännu snyggare S60 fram under hans tid som chef.
Idag lär han hur som helst tacka sin lyckliga stjärna för att han fortfarande kan vandra längs Göteborgs gator utan att behöva ducka för attacker från uppsagda Volvoarbetare.
Teknikintensiva Honda byter just chef från Takeo Fukui till Takanobu Ito, båda med bakgrund som ingenjörer på hög nivå.
Inget på ytan tyder på att Fukui skulle ha fått foten eller ens gör en Arp och fly medan tid är, men faktum är att flera av hans beslut under de sex år han har varit chef har mötts med hård intern kritik. Honda har en lång och imponerande tradition när det gäller racing med sig, men de miljarder som har östs ner på Formel 1 under 2000-talet med mycket klent utbyte resultatmässigt ledde till att racefreaket Fukui till slut och i krisens allvar beslutade sig för att dra sig ur för att blidka en allt mer kritisk styrelse.
Idag, efter Ross Brawns dominerande föreställning i F1-premiären med det som skulle ha varit de nya Hondabilarna, lär han istället få kritik för att han hoppade av.
Allvarligare är ändå kanske Fukuis enögda satsning på bränslecellstekniken, och kritiken av laddhybrider och renodlade elbilar som har gjort att Honda har tappat en del mark till konkurrenter (främst Toyota) på alla plan utom just bränslecellstekniken. Där är man förmodligen ledande, men kan ändå knappast få ut någonting säljbart i större skala inom tio år.
Att Rick Wagoner fick lämna sitt kära men allvarligt sjuka General Motors efter 34 år var en gärning av stort symbolvärde. När nu – i realiteten – Barack Obama basar över Generalen börjar han utrensningen uppifrån.
Man ska dock minnas att ingen av ägarna skällde på Wagoner under de år som GM levererade feta vinster från sin mycket lukrativa truckförsäljning, och det är ganska osannolikt att han under de feta åren hade fått något gehör för att helt slå in på en ny väg med bränslesnåla och mindre fordon. Saturns småbilar har alltid varit problembarn, medan Hummer levererade prima marginaler under flera år.
Men ibland räcker det inte ens att vara efterklok.
PSA-chefen Christian Streiff sitter fortfarande och grubblar på vad han gjorde för fel. Familjen Peugeot med styrelseordföranden Thierry i spetsen förklarade att "Streiff saknar en strategisk vision för att klara företaget genom krisen" och lät honom lämna sitt jobb direkt, efter knappt tre år vid rodret.
Utifrån är det inte lätt att upptäcka vad som ligger bakom ägarnas beslut, förutom det faktum att 55-årige Streiff fick en stroke för knappt ett år sedan och möjligen kan misstänkas för att inte riktigt orka dra lasset.
Mycket bra har nämligen hänt PSA under Streiffs tid, men börjar man analysera enskildheterna inser man att det flesta besluten togs redan under föregångaren Folz tid. Det var då man bestämde sig för att satsa hårdare på de nya växande marknaderna, och det var då man inledde samarbetet med Toyota om småbilarna, med BMW och Ford om motorer och med Mitsubishi om suvar. Streiffs arbete har mest bestått i kostnadsjakt, och det är kanske inte gott nog i dessa tider – även om man faktiskt med lite marginal befäster sin plats som Europatvåa efter Volkswagenkoncernen.
Kanske vill ägarna snabba på en strategisk allians med någon partner.
Eller så har man bara drabbats av ren och skär panik, helt enkelt.
