Att vara optimist är en sak, men att stoppa huvudet i sanden inger inte förtroende. Gunnar Dackevall om försäljningen av Saab.

Saab Automobiles vd Jan-Åke Jonsson har fått smeknamnet Bagdad-Bob (eller Trollhätte-Bob) efter sin likhet med Iraks informationsminister som med Bagdads murar rasande omkring sig stoiskt förkunnade att läget var under total kontroll.
Optimism är ju en sak, men att stoppa huvudet i sanden inger knappast något förtroende.
När sedan uppgifterna om antalet intressenter av Saabs Automobile snabbt steg från ett halvdussin till 27, och Saab därmed framstod som världens i särklass mest attraktiva biltillverkare, blev bilden av Trollhätte-Bob som Bagdad-Bobs överman fullkomlig.
Nu tror jag dock att det ligger mer sanning i antalet intressenter än i Jonssons tidigare överoptimistiska lägesrapporter, eftersom man som intressent inte binder sig för något annat än att hålla tyst om innehållet i de dokument om företaget som man är intresserad av.
Därmed är fältet öppet för allehanda snokare utan andra avsikter än att skaffa sig en insyn i företaget.
Eller lycksökare som vill kolla om affären kan erbjuda några snabba klipp på någon annans bekostnad – GM:s och de svenska skattebetalarna exempelvis.
Man kan i detta sammanhang inte låta bli att, med en lätt rysning genom kroppen, se parallellerna med Roveraffären för nio år sedan.
BMW ville till varje pris bli av med ”den engelske patienten”, och medan man behöll Mini och sålde Land Rover till Ford, så såldes Rovers personbilsrörelse år 2000 för tio pund till Phoenix, ett konsortium av intressenter med direktörerna Edwards, Stephenson, Towers och Beale i spetsen. De fyra satsade vardera 60 000 pund i rörelsen, och lånade 700 miljoner pund av BMW och en amerikansk bank och kunde inskränka effekterna på sysselsättningen i regionen till cirka 1 000 förlorade jobb (av de 3 700 ursprungliga, varav 2 300 hängde med Land Rover till Ford). 130 miljoner pund satsades på arbetsmarknadsåtgärder för dom som förlorade jobben i fabriken i Longbridge.
Medan Miniproduktionen blev en solskenssaga för BMW och Land Rover hade några feta år i SUV-boomens spår gick det raskt bakåt i Rovers gamla fabrik. John Towers, som ledde förhandlingarna med BMW, ställde i utsikt att det skulle ta 14 månader för det negativa kassaflödet att vända, och två år innan man blev lönsamt (vid en volym av 200 000 bilar).
Med floden vände aldrig och efter två år redovisade man istället en förlust på 111 miljoner pund och vinstprognosen sköts fyra år till framåt.
Under tiden som utflödet pågick skaffade sig Phoenix-intressenterna ordentliga förmåner i form av mer än 25 miljoner pund i pensionsfonder och förmånliga lån, vid sidan av sina vanliga väl tilltagna arvoden, något som blev föremål för skarp kritik när Rover i praktiken avvecklades (en del av tillgångarna såldes till Kina) 2006.
Under de dryga fem åren kunde en handfull smarta klippare bli förmögna på spillrorna av den gamla ärofyllda brittiska bilindustrin, medan den forne ägaren, bankerna och staten fick betala notan. Det blev en långsam och smärtsam nedmontering av ett stycke bilhistoria.
I fallet Saab Trollhättan finns dessvärre de flesta förutsättningar för ett upprepande av Roveraffären, även om det också finns vissa skillnader. Ägaren General Motors möjligheter till att ställa generösa villkor är starkt begränsade, och med de lån som erbjuds från Europeiska Centralbanken medföljer långtgående krav på säkerheter, som även Volvo Cars har haft svårt att möta.
Genom att kräva avsevärt mycket större eget riskkapital än vad som gjordes i Roveraffären kan naturligtvis agnar skiljas från vetet och de långsiktiga intressenterna vaskas fram.
Christian von Koenigsegg lär vara en i raden – möjligen inte den mest solvente, men definitivt den mest envise och självförbrännande entreprenören av dem alla.
Med norska pengar i ryggen, och ett track record som är – som en saga.
Med en sådan ägare skulle plötsligt Trollhätte-Bob låta som en realist…