Renault Wind: 100 hästar räcker

Den har kallats roadster, men det ger ett falskt intryck av sportighet - detta är en Renault Twingo för två med öppningsbart tak. Mer än hundrahästarsmotorn behöver man inte.

Nej, den fick inte heta TwingUp eller Twingo CC som media trodde. Det blev Wind i all enkelhet, vilket förstås anspelar på att kan köras utan tak. Men faktum är att det är överraskande vindstilla bakom den kraftigt bakåtlutade vindrutan när taket är undanfällt.

Wind är därmed en av få cabbar som inte skapar vindrufsfrisyr ens när det går undan ordentligt. Och eftersom taköppningen är tämligen minimal, saknar man inte varmluft i nackstöden à la Mercedes Air Scarf. Här räcker värmesystemet mer än väl för topless-körning även på senhösten.


Konstruktionen med en takskiva som gömmer sig ovanpå bagageutrymmet efter en snabb baklängesvolt, är spektakulär och ger Renault Wind två karaktäristiska egenskaper: cockpit känns mycket välisolerad med taket stängt - och runtomsikten är usel.

Taket fälls bakåt med elmotor på 12 sekunder och lägger sig i ett fack ovanpå bagageutrymmet. Tack vare den smarta konstruktionen inkräktar den tunna takskivan inte alls på bagagevolymen, som är 270 liter oavsett om taket är öppet eller stängt. Den volymen är samma som hos vanliga Twingo, och kan jämföras med utrymmet hos exempelvis Mini Cabriolet som är 125 liter, eller Peugeot 207 CC som bara sväljer 145 liter när taket när nedfällt.


Den speciella takkonstruktionen (som vi för övrigt sett även på Ferrari 575 Superamerica) innebär att bakfönstret är fast integrerat i en kraftig störtbåge bakom kupén. Det bidrar till att Wind sannolikt är marknadens mest vridstyva öppna bilmodell. Här vibrerar inte backspegeln på vindrutan ens på de gropigaste vägarna eller över de värsta tvärskarvarna. Med tanke på den stenhårda fjädringen är det ett gott betyg.

Men varför denna tokstyva chassisättning? Det uppges att teknikerna på Renault Sport Technologies (RST) varit med och utvecklat Wind, men dessa experter borde ju veta en bil inte blir sportig enbart genom en hårdare fjädring. Visst rinner Wind villigt genom snabba kurvor, men den är samtidigt lastväxlingskänslig, och den överraskande exakta och responsiva elservostyrningen behövs ibland för att kompensera när bakvagnen tenderar att överstyra.


Inte heller ett påträngande motorljud skapar en sportbil. Den 1,6-litersfyra på 133 hästar vi körde upplevdes som "mycket väsen för lite prestanda", och med vridmomentmaximum på 4.400 varv krävde den mycket växlande med den inte särskilt lättjobbade femväxlade lådan. Det blev i längden irriterande surrigt.

Nej, den här bilen borde betraktas mera som en glidare, och med en komfortablare fjädring, kombinerat med den betydligt mer sofistikerade turbomotorn på 1,2 liter och 100 hästkrafter, skulle Wind vara en ärligare bil.

För trots sin stora högvarviga motor är den ingen sportig roadster - bara en tvåsitsig småbil med taklucka. Och för den räcker det bra med hundra hästar.

Text: S. Renz/B. Bergman. Foto: H-D Seufert.