Mitt i det juridiska mangroveträsk som vi lever i finns det förvånande nog ett gigantiskt hål i grenverket.
Vi svenskar vill gärna tro att vi bor i ett fritt land. I ett rike som gett godheten ett ansikte. Ett land där staten är vår vän, där vi är fria att leva våra liv som vi vill och surfa på en stor skummande våg av överlägsen levnadsstandard, jämlikhet och trygghet.
Ingenting kunde ligga längre från sanningen. För Sverige är ett land med en närmast pervers fäbless för en ständig expansion av spindelnätet av lagar, regler, förbud, förordningar, paragrafer, bestämmelser, föreskrifter, normer, stadgar och balkar skapade för att kontrollera Ditt liv och Din vardag. Samtliga juridiska skrifter i Sveriges Rikes Lag är dessutom behäftade med tillägg, förändringar, jämkningar, justeringar, revisioner och reformer och finstilt bullshit för att ytterligare förvirra och försvåra för oss som måste följa dem. Allt enligt devisen, en förvirrad medborgare är en passiv medborgare är en god medborgare.
Vet du till exempel vilka lagar du bryter mot om du – gud förbjude – skulle kliva ut på trottoaren från en uteservering med en öppnad öl. Eller att du i lagens mening är en perverterad sexbrottsling om du har dina badande barnbarn på kylskåpsdörren. Eller vet du vilka straff du riskerar om du skulle hitta på något så fruktansvärt som att sola näck på din egen balkong. De absolut värsta brott man kan begå i Sverige, förutom fortkörning såklart, handlar nämligen om att väcka anstöt.
Hela lagstiftningsapparaten bär tydliga spår av att vi har det lite för bra och har för få riktigt allvarliga problem att oroa oss för här. Om man inte visste bättre skulle man nästan kunna tro att samhällets blå bok medvetet utformats inte med lag och ordning som grundtanke utan för att sysselsätta så många som möjligt med övervakning och möjliggöra ytterlig finansering av olika statliga förlustverksamheter (förmodligen SJ) där skattsedeln gått bet.
Hur kan det annars komma sig att det ALDRIG dyker upp några smarta idéer när samhället behöver lösa ett problem? Bara ny lagstiftning som gör vardagen snårig och fönstret inom vilket vi medborgare förväntas hålla till oroväckande litet.
Mitt i detta juridiska mangroveträsk som vi lever i finns det förvånande nog ett gigantiskt hål i grenverket.
Sverige saknar en lag som reglerar en av de mest uppenbara livsfaror som vi utsätts för varje dag. En lag som inte bara ledande industrinationer har anammat utan en lag där u-länder som Albanien, Schweiz och Österrike ligger långt före oss.
Det visar sig att folk istället för att titta på vägen sitter och komponerar små fryntliga fraser på sina mobiltelefoner. Samtidigt som de kör.
De och de förresten. Jag är minst lika stor kålsupare. Åtminstone när det gäller att prata i mobilen utan handsfree. Jag pillar på stereon och råddar med navigatorn en hel del också. Jag blev faktiskt utskälld av en rasande representant för Bolognas Polizia Municipale i våras för att jag inte förstått att det är en dödssynd att tala i mobilen och köra samtidigt i det annars så avslappnade Italien. Inte ens det faktum att jag satt i en brutalt vacker Murciélago LP 670-4 SuperVeloce gjorde saken bättre. Det brukar det annars göra i detta superbilarnas förlovade land. Till skillnad från fortkörningar tar nämligen italienska polisen mobiltelefonpratande bakom ratten på fullaste allvar.
I allmänhet är jag inte mycket för totalförbud som problemlösning men i det här fallet gäller det ett idiotiskt problem som trafiksäkerhetsorganisationer bedömer är orsak till så många som 20 tragiska dödsfall i trafiken varje år. Bara i lilla Sverige. Lösningen är dessutom både enkel och effektiv sedd ur lagstiftarens synvinkel.
Ändå tvekar man.
Är det för att det är svårare att bevisa och bötfälla och således mindre ekonomiskt intressant att beivra det massiva tvångsmässiga messandet i våra bilar.
