Den sprakande norrländska sommarnattens mystiska ljus håller mig klarvaken trots att klockan just krupit förbi fyra. Men känslan är långt från den obehagliga och forcerade insomnia man ibland drabbas av i Stockholm under vinterhalvåret. Det kvävande strypgreppet som skruvar upp temperaturen på elementen tills svetten kryper ut ur porerna och förvandlar lakanen till kvävande kvicksand och får varje liten golvplanka i lägenheten att knaka som om lägenheten stod i brand.
Här uppe finns inget dån från brandbilar på väg för att rädda livet på nån stackars försupen sängrökare. Inga flimrande lysrör vars obarmhärtiga blåvita sken penetrerar natten och letar sig in mellan varje liten springa i persiennerna. Inga helikoptrar startar och landar från Karolinska sjukhusets hårt trafikerade helipad.
Här råder en kompakt tystnad, själva definitionen av lugn och ro. Naturligtvis tycker då min arma hjärna att det är precis här och nu de ”stora” frågorna i livet ska avhandlas. Drog jag ur sladden till Nespressobryggaren innan jag for? Betalade jag räkningarna? Och kanske viktigast av allt. Vilken musik måste in på min Vilken-musik-gillar-du-Facebook-lista? Alla funktioner och spel och klubbar och lömskt kamouflerade reklambudskap som översvämmar fejan är ju helt igenom tvärtrista och meningslösa. Men just den här listan har nästan potential att bli ett livsfacit.
Metallica är givna. Den som inte förstår varför kan först lyssna på The Police ”Every breath you take”, som låg etta på amerikanska Billboard-listan i augusti 1983 när Hetfield, Ulrich och Co släppte lös sitt rabiata vilddjur ”Whiplash”. Andra singeln på Kill ’Em All. Världen blev sig aldrig lik. Sen då? AC/DC måste nog införlivas för sitt evigt explosiva gubbdunk. The Beatles naturligtvis för deras världsomvälvande och revolutionerande musikaliska arv till hela mänskligheten. Broder Daniel för att de blev något av det bästa som hänt svensk musik. Bob Hund, popmusikens motsvarighet till DAMP. Buraka Som Sistema, den moderna Kudurons kungar. Daft Punk – genier. Den evigt unge pop-kameleonten David Bowie. Det är 14 år sedan Depeche Mode senast gjorde något värt namnet (Ultra), men som så många andra här lever de på orubbliga meriter från fornstora dagar och måste med.
Dr. Dre som satte gasolsvets i arslet på den då byxvarma hiphopen med sina polare Eazy-E och Ice Cube i N.W.A. Ett måste på alla musiklistor. Foo Fighters är, trots sin ojämnhet, hårdrockens svar på Budweiser. En skummande törstsläckare. Axl, Slash, Izzy, Duff och Adler – jag och alla andra 70-talister som blev tonåringar till tonerna från Appetite For Destruction – vi står i evig tacksamhetsskuld.
Tacksam bör man även vara för att ha fått uppleva The Hives live, som bevisade att ryktet om svensk hårdrocks död efter pudeleran var väldigt överdrivet. Jay-Z, freestylerappens och monsterhitens mästare. Jussi Björling, Sveriges Pavarotti. Kraftwerk, för betydelsefulla för att avhandlas här. Led Zeppelin likaså. Luciano Pavarotti, Italiens Jussi Björling. Michael Jackson, jösses vad jag saknar dig och ditt 80-tal. Queen, Red Hot Chili Peppers, The Rolling Stones, Soundtrack of Our Lives, Van Halen och minst ett par hundra andra livsviktiga namn.
En blandning på gränsen till kväljande tycker du säkert, med all rätta. Det är min lista som den ser ut redan innan jag hunnit in på all underbar pop, soul och jazz som också gärna flyter i den ständiga strömmen genom mina iPhone-lurar.
Faktum är att det bara finns en enda lista som kunde vara viktigare … Du vet vilken. Så varför finns det då ingen nördigt helig Vilken-bil-gillar-du-Facebook-lista? Tänk att få vräka ner Lamborghini Miura, McLaren F1, Ferrari 250 GTO, Lotus Exos Type 125, Porsche 911 GT2 RS, Alfa Romeo GTV, Jagga E-Type, Ariel Atom 500 V8 i en mixer och blanda ihop. Det får bli hemläxan för Mark Zuckerberg under sommarlovet. Fixa riktiga topplistor till ansiktsburken!
Klockan passerar fem och tystnaden bryts. Genom det öppna vädringsfönstret sipprar ljudet från en tung andhämtning från en råbarkad amerikansk stöstångs-V8 i fjärran. Någon värmer upp däck med en lycklig och fri högerfot. Sedan släpper han eller hon iväg kärran längs en helt tom E4 genom natten. Jag hör varje kolvslag, varje avgasknall vid uppväxlingarna, hör hur den enorma motorn kämpar sig genom växlarna. Och hur det tilltagande luftmotståndet till slut vinner kampen när bilen når sin toppfart med ett våldsamt råmande yl … Ett ljud man gärna somnar om till.
