Det har kallats världens bästa jobb. Framför allt av mig, men även många av er läsare och tv-tittare verkar hålla med. Under sommaren har redaktionens e-postkonton fyllts av övertygande pläderingar för att vinna tävlingen som gick ut på att för en dag få vandra i mina skor. En möjlighet att skörda biltestandets ljuva frukter och samtidigt sätta mig på plats. (Huldt syftar på vår tävling där ni läsare fick möjlighet att testa Huldts jobb en dag genom att provköra en Ferrari 458 Italia och skriva om det i tidningen. Rapporterna publicerades i nummer 20).
För er som missade tillfället tänkte jag bjuda på en dos av den nakna sanningen. En lektion i provkörningens anatomi. Vi börjar med att boka bil. Ett kort telefonsamtal så är allting klart? Det är regelrätt krig. Sker körningen i Sverige är det hård kamp med våra vanliga konkurrenter. Är det en vagn av det mer exotiska slaget, som ska köras i anslutning till fabriken slåss vi plötsligt med världspressen och tillhörande superstjärnor.
Senast igår pratade jag med en mycket trevlig kvinna hos en av planetens mest exotiska biltillverkare som krasst konstaterade att ”vi har släppt bilen till EN provkörning i år”.
Låt mig gissa, Clarkson?
”Just nu diskuterar vi internt om vi ska genomföra några fler. Varför ska vi då släppa den till just dig?”
Frågan är helt och hållet relevant. Damen i fråga är emellertid en gammal bekant och hon hade den stora vänligheten att lyssna på mitt svar. Som på många sätt liknade de vädjande bidrag vi fick in till tävlingen ovan. Tack för tipsen! Det ser nu ut som om svenska auto motor & sport kan komma att bli det andra mediet i världen att lägga vantarna på denna delikatess.
Mer om det senare i höst. Just nu är det nya Bentley Continental GT som står på programmet. Nästa punkt: research. Att plöja pressmaterial på jakt efter fakta är som att leta marshmallows i en flod av skit. Press-kitten har på senare år förvandlats till mäktiga uppvisningar i corporate bullshit. En rättvis innehållsförteckning bör påvisa minst 70 procent rena floskler.
Research för tv-inslag innefattar förutom datakoll även utforskningar om inspelningens så kallade ”location”. Var ska jobbet göras och under vilka förutsättningar? Racebana eller landsväg? Kust eller berg? Sommar eller vinter? Regn eller sol? Får vi ha bilen i fem timmar eller i fem minuter. Bägge scenarion är lika orealistiska eftersom vi behöver två dagar för att leva upp till dina (med rätta) högt ställda förväntningar. Man kan tycka att två dagar med en bil som ska köras, testas, filmas, plåtas, mätas och helst även upplevas, är ett rimligt krav. Men i den här branschen är allt en förhandling.
Manus är kul! Den enda delen i processen där man har fullständig kontroll. Det tar en dag och är den första av två, eller kanske fyra, texter som skrivs om varje bil. En skön kreativ känsla regerar. Trots att jag vet att inget som står där i början av filmandet ser likadant ut när vi är klara.
Uppvaknandet. Superbilar kräver alltid uppstigning mellan fyra och fem på morgonen. Det har med deras otvivelaktiga stjärnstatus att göra. Ska man umgås med George Clooney eller Beyoncé Knowles är det deras schema som gäller. Samma sak med Lamborghini Aventador och McLaren MP4-12C.
En ständig källa till dödsångest är vädret. Om allt annat klaffar kan man vara säker på att det pissar ner regn. Just idag ska det bara regna halva dagen och jag är relativt lugn när vi smyger ut den enorma coupén ur garaget.
Nu börjar njutningen. En timmes avslappnad resa mot testbanan i soluppgång på tomma vägar. Med en av världens bästa bilar och en varm kopp kaffe i handen. Magiskt på ett nästan religiöst plan. Den överstarka motorn mullrar strax över tomgång, utsikten över hundratals mantimmar av hantverk …
Väl framme startar klockan. Nya tagningar, nya vinklar och nya idéer nonstop. Bultande tidspress, fokuserad körning i krypfart, i toppfart och med feta publikfriande powerslides framför sex rullande kameror. Filmdagarna balanserar i alla avseenden på gränsen. Ända tills solen sjunker vid horisonten och sätter stopp.
Bilen är hel. Vi har inget flyg att vara sena till och vi har fortfarande gummi kvar på alla hjul. En dag på världens bästa jobb närmar sig sitt slut.
Resan hem är påbörjad, men vårt sju minuter korta inslag har fortfarande en lång väg att gå. Minst en vecka till med intankning, loggning, redigering, ljudstudio, slutbearbetning, godkännande, leverans och ett gäng sena nätter återstår. Men redan innan dess har nästa härliga projekt tagit sin början. En klar, tjugo kvar.
