Solen dalar hastigt mot de andalusiska bergen och bjuder på ett sprakande färgfyrverkeri över kvällshimlen medan vi packar ihop våra prylar. Vi har just avverkat två hårda dygn med nya M5. Vi är trötta. Men det är en härlig trötthet. Medvetna om att vi har fångat BMW:s bestialiska maskin under bästa tänkbara förhållanden. Vi har underbara bilder från den berömda Ronda-vägen, A-397, som slingrar sig från Marbella genom bergen. Fet action från Ascari Race Resort med dess utmanande bansträckning i en fantastisk miljö. Bilen i sig är förvisso inte samma ylande monster den en gång var. Den hårdtrimmade sugmotorn är bytt mot en dubbelturbo-V8 som inte alls har samma dramatiska karaktär. Den är bara så mycket starkare över ett effektregister som får E60 M5:s siffror att se rent ut sagt löjliga ut.
Mina tankar cirkulerar redan kring nästa inspelning. Lamborghini Aventador. Slaktaren från Sant’Agata, som vi ska tillbringa resten av veckan tillsammans med. Vi ska bara ta oss tillbaka till hotellet och få ett par timmars sömn innan apflyget för oss till Madrid för vidare transport till Bologna.
Det behövs inte mer än en kort blick från fotografen för att jag ska förstå. Den 30-gradiga sensommarhettan som grillat oss sedan vi klev av planet i Sevilla för två dagar sedan förvandlas till en råkall och bitande höstkyla. Den rosa-röda solnedgången släcks ner och det blir svart som natten. Något är fel. Allvarligt fel.
När vi packade ihop utrustningen och gick igenom det filmade materialet visar det sig att minnet som vi lagrat allt ljud från alla tagningar i bilen på har rasat. Filerna finns där, men de innehåller inga data. Vi kör desperat diverse räddningsprogram och konsulterar experter på området men tvingas ändå konstatera att spelet är förlorat.
Problemet är bara att spelet inte kan förloras. Vår deadline är för kort. Vi har inte tid att ersätta M5 med något annat och vi vill det inte heller. M5, årets höjdpunkt, som vi har lagt veckor av förberedelser på. Hur kunde det här hända? Kommer den fallerande tekniken att riskera även kommande inspelning? Hur ser tekniklösningarna ut? Kommer den nya disken som vi budar från Stockholm till Bologna fram i tid? Kommer vi att kunna återvända till Spanien för att slutföra inspelningen? Kommer BMW att släppa in oss igen? Hur löser vi resorna? Vad kommer det att kosta? Endast en sak är säker när jag ligger och stirrar i taket på natten. Vi måste rädda M5.
04.28 stänger jag av alarmet som ska ringa två minuter senare. Likt en zombie släpar jag mig ner till den väntande bilen som tar oss till flyget. Är mer eller mindre medvetslös av trötthet när vi passerar check-in och säkerhetskontroller. Först en bit in i flygningen somnar jag. Som en sten.
När jag vaknar är det tumult i planet. Vi är parkerade vid gaten, men en man i business class har fått hjärtproblem och ligger utslagen på en av bänkraderna. Sjukvårdare strömmar in och sliter upp hans skjorta. De sätter snabbt dropp och fäster färggranna sladdar över bröstkorgen.
Vi har dock landat sent och stressen byggs på ytterligare när vi i ekonomiklass inte tillåts kliva förbi scenen i business class. Vi har bara minuter på oss att klara av den ökända språngmarschen på Madrid Barajas-flygplatsen med vår blytunga utrustning. Men vi klarar det.
Vid gaten upplever vi så den första av en lång serie händelser som ska lära mig den fulla innebörden av uttrycket ”En olycka kommer sällan ensam”.
Var fan är mitt pass?!?
Fortsättning i nästa nästa krönika (nr 23).
