(Fortsättning från förra numret – klicka här för att läsa.)
Det hade sett ut som drömresan nummer ett. Att under en veckas tid få lämna det hamrande höstegnet, kylan, blåsten och en himmel grå och motbjudande som en stendammlunga för en Europaturné i sällskap med världshistoriens vildaste V-motorer. Först mastodontlanseringen av BMW:s värsta M-monster genom tiderna. En orgie i powerslides på Andalusiens vackra bergskammar. Vidare till Ferraris underbara och skarpladdade det-finns-hopp-om-en-ny-vår 458 Spider i närheten av La Spezia. Och som Grand Final skulle vi släppa loss odjuret från Sant’Agata Bolognese, den argaste av alla tjurar, den mest monumentala orgie i fart, design och ohämmad motoreffekt som finns – Aventador.
Otursviruset infekterade oss redan innan avfärd. Vår resplan var tight som ett brevinkast och Ferrari vägrade låta oss missa 30 minuter teknisk briefing innan körningen. Ciao bella! Vi möts en annan dag, 458 Spider.
Du som var med i förra numret känner redan till dramat under M5-inspelningen på Ascari. Och nu stod jag alltså här vid Bologna-gaten på Barajas-flygplatsen i Madrid utan pass.
Hjärnan gick på högvarv. Dödstrött efter tre mördande jobbdygn. Försöker desperat få señoritorna från Iberia att acceptera först mitt körkort, sedan mitt pressleg. Lönlöst. Utan en polisanmälan om försvunnet pass skulle jag aldrig komma ombord på deras plan. Problemet var bara att polisstationen ligger utanför säkerhetskontrollerna, 25 minuters promenad bort. Med fem minuter till avgång var det bara att acceptera förlust.
Nästa flight till pastans och de blytunga rödvinernas förlovade hemland var fem timmar bort. Jag spenderar 90 minuter på en polisstation där ingen pratar engelska. Jag får ett intyg som kanske handlar om mitt försvunna pass. Språkförbistringen är total. Det blir två besök på Lost and found på flygplatsens nedre botten. Två passager genom den gravt dysfunktionella säkerhetskontrollen. Hamnar i bråk med spansk passpolis. Joggar åtskilliga kilometer med panik som enda bränsle. Skriver och skickar en direktrapport plus bilder från M5-körningen till ams hemsida.
Ärligt talat, jag hade hellre upplevt en mix av gomspalt, klumpfot och pungbråck än att befinna mig i den sits jag just nu befann mig i.
Samtidigt pågår en ganska desperat tankeprocess om hur vi ska kunna rädda M5-insslaget som i nuläget har allt, utom ljud. En vädjande förhandling med BMW om att få återvända till brottsplatsen har satts igång. Problemet är bara att M5-eventets sista dag är på lördag. Det är nu onsdag kväll. Vi filmar i Italien torsdag–fredag. Jag ska just kliva på ett plan till Bologna utan pass. Om jag gör det finns det goda chanser att jag inte kan ta mig tillbaka i tid på grund av nämnda dokumentproblem. Om jag inte åker går vårt utlovade Aventador-knäck upp i rök. Vår deadline är emellertid extremt tight. Vi kan omöjligen undvara något knäck. Vi kliver på.
På planet jobbar jag igenom en krönika, skriver på M5-artikeln till nästa nummer, läser på om Aventador vars produktionsplan nu helt måste skrivas om. Tanken var att vi skulle filma på serpentinvägar i Alperna, det kommer nu inte att gå om vi ska ha en chans att både spela in och lösa ett akutpass.
Jag har en plan, men kommer den att hålla?
Klockan 08.00 står vi i stram givakt på Via Modena 12 i Sant’Agata Bolognese. Medan jag hälsar på gamla och nya vänner på fabriken och skriver på försäkringspapperen plockar Niklas ett spektakulärt set detaljbilder från det slumrande monstret i gnistrande morgonsol. En halvtimme senare står vi på en rivningstomt i det leriga åkerlandskapet och jag kör ståuppor framför kameran samtidigt som jag ringer frenetiskt till svenska ambassaden i Rom. Den är såklart stängd. Konsulatet i Milano svarar, men hälsar att de tyvärr inte gör några pass. ”Prova i Firenze!”
I Florens får jag besked. ”Det går bra, välkommen hit om du har jämna pengar, 177 euro, och ett set nytagna passfoton. Vi stänger klockan tolv.”
På den leriga rivningstomten utanför Sant’Agata inser jag att vår enda chans att rädda M5-inslaget hänger på den möjlighet som just presenterat sig. Vi behöver hitta en bankomat och ta ut pengar. Vi behöver framför allt hitta en fotoautomat på den norditalienska vischan och ta passfoton. Sedan har vi drygt tolv mil att köra genom italiensk rusningstrafik. Klockan har just passerat 10.30.
(Forts. i nästa nummer – alltså nummer 24.)
