(Fortsättning från krönika i auto motor & sport, nummer 23 – klicka här för att läsa.)
Hårddiskkraschen, passkaoset och den redan extremt tighta logistiken kring våra resor och inspelningar och lämningar till tv-produktionsbolaget och auto motor & sport hade dragit åt hängsnaran kring våra nackar så hårt att det började bli seriöst svårt tänka klart.
Just nu, stående på en rivningstomt mellan två leriga åkrar på bonnvischan utanför Sant’Agata Bolognese hade jag tagit beslutet att avbryta en av årets viktigaste inspelningar för att inleda en närmast vansinnig räddningsaktion. Allt talade för att vår extremt viktiga inspelningsturné nu närmade sig totalhaveri. Bara en sak talade för oss egentligen. En mäktig 700-hästars V12:a. Som jag hade för avsikt att använda.
Dörren märkt Ufficio Postale slets upp och en rakad snubbe i slitna jeans och skitiga vita high top sneakers stormade in. Det lilla postkontoret i Manzolino, en av norra Italiens sömnigaste byar, såg ut som om tiden plötsligt bara hade stannat. Tanterna som småpratade i ett hörn skrek till. Kassören flyttade snabbt och knappt märkbart ner högerhanden under disken, trevande efter larmknappen. Det kunde ha varit en scen ur vilken hårdkokt rånarrulle som helst. Men jag hade inte alls för avsikt att råna dem på dagskassan. Med tung andhämtning stammar jag istället fram: ”Emergenza! (Pust, stånk!) I need a photo booth (stön!)… In fretta, per favore!!!”
Förmodligen lättad över att hon inte stirrar in i mynningen på ett automatvapen fattar kvinnan bakom disken en penna och skissar snabbt upp en liten roadbook som leder oss ut ur byn, bort mellan åkrarna, över motorvägen och in i den något större hålan Castelfranco Emilia. Där hon tror sig ha sett en fotoautomat vid kommunhuset någon gång för ett antal år sedan. Om den fortfarande fungerar, eller ens finns kvar, eller om vi ska ta höger eller vänster vid Via Giuseppe Verdi har hon ingen aning om. Klockan går.
Den kladdiga ”kartan” leder oss spikrakt mot kommunhuset vid Piazza della Vittoria i Castelfranco Emilia. Perfekt. Så var fan är automaten?! En urmakare kommer utspringande från sin butik för att ”Mama-Mia-Madonna!” vår Aventador. Han pekar mot ett snårigt buskage 100 meter bort som jag kastar mig handlöst igenom. Tistlar! Som river upp ett 25 centimeter stort hål i mina Acne-jeans. Brallor som för övrigt måste vara hela i resten av inslaget om den italienska besten. Ett senare problem.
Där står den i alla fall. Fotoautomaten. Och den fungerar. Och den accepterar mina skrynkliga eurosedlar.
Smack! Smack! Smack! Iväg.
Av våra 1 timme och 25 minuter är 25 minuter förbrukade. De 12 milen vi hade att köra till Florens från Manzolino har blivit 13. Ett passande nummer.
V12:an på 6,5 liter bakom min rygg vaknar med ett ryck och dess maniska ursinne bär oss längs trånga landsvägar igenkorkade av oändliga mängder Panda och Punto. Känslan när vi svänger ut på motorvägen kan bara jämföras med vad besättningen på Apollo 13 måste ha känt när de öppnade luckan på sin rymdkapsel efter att ha plaskat ner på jorden och fick den friska stillahavsluften i ansiktet efter sex dagars rymdhelvete. Frihet! Hopp om livet!
Aventador ylar genom växlarna och presterar ledigt monstruösa farter och ett vilt glädjerus. Vi hade fortfarande en chans!
Glädjen blir dock kortvarig. Framför oss dyker Polizia Municipale upp. Nyfikna på vår Jaffaorangea best bidrar de till upplevelsen med sina blåa diskobelysning. ”Jävlar…”, hinner jag tänka, ”nu är vi rökta”. Jag använder ändå vår rullande ”paus” till att förhandla med personalen på svenska konsulatet om mer tid. De ger mig 20 minuter. Med en tom väg och utan felkörningar kan det kanske funka. Blir vi stoppade nu är det kört … Men ingenting händer. Efter 15 minuters eskort viker de marinklädda konstaplarna av och lämnar vägen fri.
Vi hittar rätt, vi hittar en bankomat, jag löper som en gasell genom avspärrade ambassadkvarter, upp för en enorm stentrappa och in i ett kontor.
”Välkommen! Gick resan bra?” Aldrig har svenska språket klingat så vackert.
Med ett rykande färskt akutpass i min hand återvänder jag jublande till bilen.
Nu återstår 15 mils fullgaskörning till vår nästa location i bergen söder om Modena. Där ska vi filma klart inslaget om Lambon innan det blir mörkt, samtidigt som vädret förvandlas från solsken till en mäktig hagelstorm. Därefter blir det klappjakt för att returnera testbilen till fabriken i tid och hinna med sista flyget som tar oss tillbaka till Sevilla via Madrid. Där somnar vi på hotellet runt 02.30, hämtar M5:an 07.00, och kör de dryga tio milen till banan där vi riggar kamerorna, tar ett djupt andetag och har exakt 30 minuter på oss att säkra inslaget.
Om det var mödan värt? Det kan bara du avgöra. Vi fick i alla fall med oss inslagen hem (Lamborghini Aventador och BMW M5 – klicka för att se inslagen i vår tv-spelare) och en ganska bra historia på köpet.
God natt.
(Fortsättning från krönika i auto motor & sport, nummer 23 – klicka här för att läsa.)
