Du får samma 3,8-liters boxersexa som i Coupén. Samma utbud av kördynamisk hightech. Du kan få kolfiberbromsar, aktiva kränghämmare, launch control. Du som bekymrad har noterat att soppapriserna dragit iväg över 15 spänn litern kan vara trygg med att bilen har start/stopp och Porsches besynnerliga snålfunktion coasting, samt att boxern med hjälp av avancerad direktinsprutning inte slukar mer än 6,9 liter soppa per 100 kilometer.
Till och med Sportplusknappen sitter där den ska på mittkonsolen och förvandlar när som helst bilen från komfortabel myspys-elva till en morrande racer, redo att attackera närmaste bana eller serpentinväg med stor aptit.
Men nu är ju det här en cab. Och cabrioleter erbjuder inte bara ohälsosamma mängder frisk luft. De får sina köregenskaper stympade genom att bärande delar i chassit har offrats bara för att du ska få känna fartvinden genom håret. De superba köregenskaperna från 911-coupén har bytts mot ett obehagligt chassifladder när man försöker köra bilen som en sportbil.
Eller … det var vad jag trodde jag skulle få uppleva. Utvecklingen av den nya öppna 991-generationen har haft ett särskilt fokus på stabilitet. Den är 30 procent mer vridstyv än 997 Cabriolet. Och bara för att göra en poäng låter Porsche oss spendera de första timmarna bakom ratten på Circuito Maspalomas, en liten racebana alldeles vid vattnet. Det ska sägas att banan är extremt liten, har väldigt slät beläggning och den har släta curbs. Vi kommer aldrig upp i farter över 155 km/h.
Under dessa förutsättningar är det faktiskt förbluffande svårt att känna skillnaden mot Coupén. Hård inbromsning från 155 km/h in i en snäv kurva. Ingen obehaglig resonans i chassit, ingen kännbar flex. Bara en väldigt planterad känsla. Snabba sidoförflyttningar genom en snabb chikan. Den styr in utan att veka. Jag går på gas tidigt genom en tvär vänster och jag styr bilen överdrivet hårt över curben under acceleration. Mjuka lågfrekventa vibrationer fortplantas genom chassit. Men inte mer än så.
De öppna 911:orna har lidit svårt av bristen på vridstyvhet genom åren. Men i 991 verkar man ha kommit långt i arbetet med att kompensera för bristen på bärande takbalkar.
Vi styr ut från banan och fäller taket. På 13 sekunder fälls suffletten och den klarblå himlen blir vårt tak. Vi behöver inte ens stanna till för att göra det. Upp till 50 km/h kan man köra taket upp och ner så mycket man orkar.
Inte för att 911 Cabriolet är en sån där cab som man nödvändigtvis måste köra öppen. Den är skitsnygg med taket på, tack vare helt ny cabrioletteknik. Ett set av 3+1 bågformade paneler spänner duken i en form som helt replikerar taklinjen på Coupén. Detta utan att man behövt ta till en ful och tung plåt-cab-konstruktion. Panelbågarna är gjorda i magnesium och Porsche lovar att de inte är ett enda gram tyngre än en konventionell lösning.
Siktet är inställt på serpentinvägarna runt Tejeda. Där väntar den stora prövningen för denna takchoppade 911. En spektakulär kurvorgie med ojämn, gropig och hårt sliten asfalt. En helt annan utmaning än den parkettgolvsliknande racerbanan. Hur kommer 911 Carrera S Cabriolet att klara detta? Svaret i nästa nummer av auto motor & sport (nummer 6-2012).
