Machofällan
Dodge Durango. Under rubriken Vagnparken ska redaktionen dela med sig av sina erfarenheter med sina egna bilar. Funkar dom, varför har vi valt dom, vad drömmer vi om? Först ut en sedelärande import!
|
||||
Tilltalande machoutstrålning, riktig motor, rejält med utrymmen för familj på skidresa och kanske inte minst kombinationen av massor av hästkrafter i en bil som inte kräver attack utan snarare uppmuntrar till stressfrihet, fällde avgörandet.
Men de importerade bilar jag såg i Sverige var dyra. En bil med 1 700 mil på mätaren, med lite utrustning och fel färg begärde en handlare 390 000 kronor för. En annan stod i 430 000 kronor.
Varför inte importera själv, nu när det blivit så lätt?
Auto Xport i New York svarade proffsigt, trevligt och snabbt på min förfrågan per fax. Leverensdatum, pris och specifikation kom omedelbart. Durangon kom till Göteborg via Kanada i juni.
Sedan tillstötte den svenska byråkratin. Bullerintyg och motoreffektintyg krävs i Sverige, men hade jag låtit importera bilen till Tyskland hade jag inte bara sparat 10 procent i lägre moms utan också kunnat EU-registrera den utan dessa intyg. För att få intygen vände jag mig till slut till en professionell importör. Kräv dessa intyg av säljaren så slipper du problem!
Bilprovningen var ryskt serviceinriktade. "Ta bort, ändra, gör om!" – inte "gör så här och så här så ordnar det sig".
Gula blinkers, sidopositionsljus och automatiskt halvljus även på baklyktorna fixades.
Försäkringsbolagen vägrade mer än trafikförsäkring om inte alla rutor fick registreringsnumret inristat och en larm/startspärr monterad i Sverige – trots att bilen har detta som standard. Tre månader efter importen var allt klart. Men med tanke på all frustration skulle jag ta hjälp av ett proffs nästa gång.