Interiören är sval och elegant i Laguna, vilket i synnerhet gäller för testbilens inrednings-alternativ med ljus läderklädsel. Den finräfflade ytan på ovansidan instrument-panelen känns mysig och materialen känns överlag förtroende-ingivande i kupén. Formerna är moderna och det gäller också första momentet i handhavandet med bilen. Nyckeln är ersatt av ett elektroniskt kort stort som ett överjäst kreditkort. Förutom att fjärrmanövrera centrallåset på vanligt sätt, med tryckning på kortets knappar, har Renault tillfogat en smått spöklik finess. Din blotta närvaro vid bilen får den att förbereda upplåsning förutsatt att du bär kortet på dig samt att finessen är aktiverad. I det ögonblick du tar i någon av bilens fem handtag låses bilen upp kul. Mindre lattjo känns det när du satt dig till rätta och kortet likväl ska upp ur byxfickan. Nu måste kortet stoppas in i sitt fack på mittkonsolen för att din Renault ska reagera på startförsök. Detta består i att du trycker på startknappen som sitter där tändningslåset satt förr i världen. Inalles känns det nog mer nytt än smidigare att komma iväg med kort och startknapp. Det finns dock fördelar med kortet. Däri lagras information från bilens färddator vilket ska underlätta service och felanalys. Vidare klarar kortläsaren av att hålla isär fyra individers (korts) inställningar av stolar, backspeglar, klimatanläggning och radio. Intrycket av lättsamhet i Laguna V6 består även sedan färden tagit sin början. Treliterssexan gör inte mycket väsen av sig och automatlådan växlar mjukt. En glidare är första tanken. Men så hörs en gällt smattrande avgaston från bilen som passerar. Det var en Alfan som passerade. Nog syntes väl ett flin på förarens läppar, låt oss hänga på. Alfa-föraren drar iväg ut längs ett krokigt vägparti som sätter bilarna på prov. Visst har man roligt bakom ratten i Sportwagon, och största anledningen sitter under huven. Den 24-ventilade V6:an har sina rötter i 80-talet och kanske just därav dess charm. Istället för våldsam kraft från botten blir den istället bättre och bättre ju närmare 7 000 varv/min man kommer. Detta gäller både ljudoch effektmässigt. Gaspådrag vid låga varv resulterar i ett härligt sörplande insugningsljud som bara överträffas av ljudet på högvarv. Det är en sådan sång i testbilens maskin att man omöjligen kan hålla högerfoten i styr. Bättre betyg kan väl en motor inte få? Jo, den hade gärna fått vara lite mindre törstig. Åtminstone i nivå med den halvliter större och starkare motorn i Laguna. Däri jobbar också en V6:a, men med helt andra ambitioner tycks det. Kommen från Alfan är den akustiska upplevelsen direkt tam, trots att det egentligen ryter till lite grann vid provokation. Kraften portioneras ut på ett linjärt, lite småtrist sätt med det maffigaste vridet i trakterna mellan 3 000 och 5 000 varv/min. Ett annat sätt att beskriva karaktären är att den faktiskt fungerar utmärkt ihop med den automatlåda som är standard till V6:an i Laguna. Motorn är alltså bättre på att vara diskret och det är lätt att låta sig luras av detta. Vid en accelerationskamp är det Alfa 156-föraren som kan visa avgasröret för Laguna men skillnaden är inte stor. Och det krävs då att man jobbar på med den sexväxlade lådan i Alfa. |