|
Sommartoppen! Fiat eller Mazda. Vem längtar inte efter lite rufs i håret när vårsolen börjar titta fram? Mazda MX5 Miata och Fiat Barchetta är två ytterst körglada tingestar som älskar att köras med kepsen avlyft.
Som vanligt har italienarna lagt ner stor möda på design, inte bara av det yttre, utan också av det som finns under huven. Den nakna ventilkåpan i aluminium avslöjar vackert och elegant de dubbla kamaxlarna, vilket kan locka vilken motortok som helst till köp, bara av den anledningen. Japanerna har på vanligt manér, lagt ned sitt slit på att bygga en bil som är både sportig och tillförlitlig. Minns att Miata gjorde stor succé på i stort sett alla marknader med vad många kallade en kopia av det framgångsrika koncept en mängd engelsmän höll sig till på 60-talet. Med den stora skillnaden att ägare av en Miata slipper fylla bagaget med verktyg. Design och detaljer kommer i andra hand, också det helt enligt känd japansk bilbyggarkonst. Men bortse för ett ögonblick från vad dina ögon ser och fokusera på körningen, och du kommer att upptäcka den största och viktigaste skillnaden mellan Miata och Barchetta. Mazda har på traditionellt sportbilsmanér byggt en bakhjulsdriven bil, medan Fiat valt att låta motorn driva fram. Inredningen i Miata lockar inte precis till några glädjetjut och dessutom är sittbrunnen ganska trång. Men det är intryck som snabbt försvinner ur tankarna så snart bilen får lov att visa vad den kan på en kurvig småväg. Växellådans distinkta lägen och servostyrningens precisa känsla, i kombination med ett vridstyvt chassi och en sprudlande glad motor, gör upplevelsen härlig. Vid inspirerad körning tillåts bakvagnen flyta ut på härliga utflykter, allt under fullständig kontroll. Med förståelse för vad japanerna har prioriterat kan man rent av börja tycka om det spartanska utförandet. Maskinen i de tidiga bilarna är på 1,6 liter och 115 hästkrafter. 1995 kom en version på 90 hästkrafter som inte alls är lika rolig. Denna motor såldes dock inte i Sverige, men kan finnas i direktimporterade bilar, då motorn är rätt vanlig i övriga Europa. 1994 kom en ny motor på 1,8 liter och 133 hästkrafter. Endast ett fåtal bilar såldes i Sverige då prislappen höjts och intresset svalnat. Detta innebar att Miata tog en paus för att återkomma först 1997.
Fiat Barchetta dök upp på marknaden 1995 och då med ett annorlunda koncept för en sportbil, nämligen framhjulsdrift. Bilen är dock så pass bra att körupplevelsen är mycket nära en bakhjulsdriven bil. Motorn på 131 hästkrafter och 1,8 liter är mycket fin med ett härligt italienskt temperament. Inredningen är i jämförelse med Miata fräck och rolig. Till Barchettas fördelar ska också läggas bättre bagageutrymme och en rymligare sittbrunn. Däremot är vindbruset högre än i Miata och detaljkvalitén sämre. Några större fel och brister är svårt att hitta på Miata. Se dock upp med rost på åretrunt-bilar av tidig årgång. Rostskyddet är i klenaste laget och många bilar används i ur och skur. På mekaniken uppstår sällan några allvarliga fel. Några bilar har dock fått anmärkning på vibrerande lyktor och defekt strålkastarrengöring. Se också upp med suffletten. Slarvig nedfällning med fuktigt tyg resulterar i mjölkvit plastbakruta, inte snyggt och ganska vanligt. Bromsarnas effektivitet mattas ganska fort och beläggen får bytas oftare än på vanliga bilar. Enligt M-testcenter slarvas det med byte av bromsvätska vilket innebär att vätskan blir fuktskadad och kokpunkten låg. Ett litet men nog så allvarligt problem då kokande bromsvätska innebär bromslös bil. Värt att kollas extra alltså. Kvalitén på Fiat Barchetta är bra, men aningen skiftande. En läsare berättar att hon kört sin bil hela 8 000 mil utan problem, medan andra har kört betydligt mindre och haft flertalet småfel. Ett fabrikationsfel finns på styrningen av kamaxelinställningen för insugssidan. Börjar bilen låta som en diesel på tomgång är det verkstan som gäller. Detta är dock ett problem som Fiat väl känner till och felet har i Sverige åtgärdats på garantin. Bilar utanför garantin får delarna betalda, men kunden får stå för jobbet. Tidiga bilar av 1995 års modell har mycket tunn plåt i bagageluckan. Bucklor uppstår nästan av sig självt, vilket åtgärdades med ny kraftigare lucka från och med decemberproduktionen 1995. Ett annat märkesproblem på tidiga bilar är att sufflettställningen nöter sig in i tyget. Ny bättre ställning infördes från och med augusti samma år. Förutom dessa anmärkningar är bägge bilarna förvånansvärt felfria. En rundringning till verkstäder ger nästan inget resultat speciellt när det gäller Miata som inte verkar ha några stora typfel att tala om. Priset för en Miata i Sverige på våren 1990 var låga 146 900 kronor och efterfrågan var stor. De som köpte bil då kan glädja sig åt att begpriset för en tidig Miata idag börjar på 75-90 000 kronor. En 97:a ska kosta cirka 148 000 kronor. I Tyskland och Italien har dock värdet fallit fortare och en fin 92-93:a går att hitta för cirka 65 000 kronor, med alla importavgifter betalda. En bil av första årsmodell sänker priset med cirka 15 000 kronor. En tidig Barchetta i gott skick börjar i Sverige på strax under 100 000 kronor och en 97:a be-tingar cirka 123 000 kronor. Priserna i bland annat Tyskland ligger betydligt lägre. Där går en tidig bil att få loss för cirka 70 000 kronor, plus importkostnader. Ett bra sätt att hitta priser utomlands är på internet. Aktuella och bra sajter finns på sidan 95 i detta nummer. Nätet är ock-så rätt ställe att hitta delar, klubbar med mera. Eftermarknaden till Mazda Miata är närmast enorm och allt från bättre stötdämpare till turbosatser finns att köpa. Utslaget på ett ägande under fyra år och 2 000 mil per år kostar det cirka 3 900 kronor per månad att få rufsigt hår, vilket kan jämföras med en totalkostnad för en småbil på cirka 3 100 kronor per månad. Prisvärt! Text och Foto:
Johan Westerberg
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||