Vilda
världar! ![]()
Tvärt kastande från under till överstyrning gör Lotus Elise med omedelbar verkan sin förare uppmärksammad på att leken runt Sturup Raceway i allra högsta grad är på allvar. Minsta tvekan från förarens sida och framfarten blir både långsam och farlig. Pressa bilen hårt och det lynniga uppträdandet övergår till hårfint balanserande på gränsen till snurrning. Inte mindre farligt, men belöningen är ett ordentligt snabbt varv och ett brett leende på förarens läppar.
Toyotan är genomgående betydligt snällare mot sin förare än vad Lotus är. Även om föraren är ovan kommer bilen inte att skrämma livet ur den som sitter bakom ratten, vilket Lotus Elise mycket väl kan göra. Varför Lotus Elise är betydligt vanskligare på gränsen får sitt givna svar när bilarna ställs på vågen. Elise fördelar sina 733 kilo med 60,3 procent över bakaxeln vilket lämnar 39,7 procent till framhjulen. Den som någon gång har kört en Porsche 911 på gränsen vet vad som gäller. Sakta in i kurvan och snabbt ut. Att bromsa sig ända in i kurvan som man kan göra med en välbalanserad bil är inte att tänka på, inte heller att släppa gasen mitt i en kurva. Båda körsätten slutar lätt i en piruett. MR2 är lite jämnare och fördelar sina 1 090 kilo med 58 procent bak och 42 procent fram. Skillnaden mellan bilarna är stor, trots likheter som att båda är tvåsitsiga roadsters med mittmotor. Skillnaderna märks inte minst efter ett antal timmars bekantskap på racerbanan och efter 100 mil på krokiga landsvägar. Elise är en riktig racer med fokus på prestanda. Allt annat är uppenbart av ringa betydelse för de engelska teknikerna. Trots detta fungerar bilen utomordentligt bra också på kurviga skånska landsvägar. Visst är bilen styv och bullrig men fjädringen är väl avstämd och faktiskt inte så obekväm som man kunnat vänta sig med tanke på bilens racekvaliteter. Det ska mycket till innan de för sportbilar föga imponerande däcken med dimensionerna 185/6015 i fram och 205/5016 bak, tappar greppet. |