|
Går det överhuvudtaget att jämföra en legend som Ferrari med verkligheten? Givetvis inte, enda möjligheten är att matcha den mot en annan myt.
Alla som är det minsta intresserade vet att det är mellan Ferrari och Mercedes (läs McLaren) den stora bataljen på Grand Prix-banorna står. Och stod. De gånger Mercedes gjort ett inhopp, bland annat i mitten av femtiotalet, var det likadant. Och på trettiotalet, innan Ferrari fanns, dominerade Mercedes.
Ett titt i Ferrarihistorien påminner om att så länge Enzo Ferrari själv styrde sitt imperium så var det racingen som gällde. Produktionsbilarna var bara en ursäkt för att dra ihop pengar till tävlingsverksamheten. I takt med Fiats allt större inflytande har det dock satsats alltmer på gatbilarna och när man gick in i nittiotalet blev pånyttfödelsen påtaglig.
|
Mercedes CL 500 är en betydligt färskare skapelse. Det var på Genèvesalongen förra året som den smäckra vagnen debuterade, och till allmän glädje ersatte den svullna föregångaren.
CL är löst baserad på den nya S-klassen, men bara löst. Den stora skillnaden, förutom karossen, är att man övergivit luftfjädringen för ett system med vanliga skruvfjädrar och "elektro hydrauliska" stötdämpare. Det vill säga Mercedes eget ABC, Active Body Control-system, som förutom att sköta sitt vanliga jobb också aktivt motverkar krängning.
Det kan tyckas lyxigt att överge den utmärkt fungerande luftfjädringen, men extra besvär har väl aldrig hindrat Mercedes.
Mercedesteknikerna har inte heller nöjt sig med att utveckla ett nytt fjädringssystem, hela bilen är en provkarta på ny teknik och Ferrarin känns gammaldags bredvid.
Men man bygger inte myter enbart på att vara modern. Bara att sätta sig i Ferrarins underbara förarstol, känna in instrumenteringen och fokusera på den stegrande hästen i rattcentrum är nog för att pulsen skall stiga.
När man sedan startar motorn är lyckan fullständig. Med Driveläget i så smyger ekipaget iväg, men redan då saknar man en manuell låda. Ferrari använder sig av en modifierad GM-automat med fyra steg och tyvärr gör den inte bilen rättvisa.
Så länge man smyger fram går det mjukt och smidigt, men när man kliver på ordentligt räcker den inte till. Fyra steg är helt enkelt inte nog för för ett register som sträcker sig upp till nästan trehundra kilometer i timmen. Dessutom är V12:an ganska toppig till karaktären och när lådan växlar från trean till fyran känns det som om bilen stannar!
Allt är visserligen relativt. Studerar man prestandasiffrorna är det kanske svårt att förstå detta påstående men tro mig, en 456 med manuell sexväxlad låda är tio gånger roligare.
Mercedes CL finns bara med automat och tur är väl det. Mercedes manuella lådor är inte mycket att skryta med, men bättre automatlåda får man leta länge efter. Inte nog med att den är femstegad, den har också ett styrsystem som harmonierar perfekt med motorn. Det upplevs nästan som telepati och det är bara i undantagsfall man behöver vara brutal och trampa ner till kick-downkontakten eller växla manuellt.
I praktiken känns Mercedes faktiskt piggare än Ferrarin, trots att den har 136 hästar mindre och på papperet är underlägsen.
Ferrari har lagt ner en enorm möda på att civilisera 456:an och man har lyckats över förväntan. Faktiskt så bra att den vanligtvis så läckert ylande V12:an är nästan för tyst vid normal körning. Det man hör mest upp till svensk motorvägsfart är istället vägljud från bakdäcken.
