|
Text: Thomas Berggren. Foto: Peter Gunnars
|
Mil efter mil i skapligt tempo, roligast när vägen kröker lite. Det är en välbalanserad och skapligt kvickfotad familjekombi Jaguar snickrat ihop. Fyrhjulsdriften ger stabilitet och i viss mån, tyngd. Fyrhjulsdriften ger god hjälp att dra bilen ut ur kurvorna när det går undan.
Kraftfördelningen i det elektroniskt styrda systemet (Haldex) är 40/60 fram/bak vilket ger ett bakhjulsdrivet beteende. Men X-Type Estate känns ändå påfallande neutral i sin balans – så länge greppet är bra. När man matar på för mycket kraft i alltför tvära böjar vill bilen kasa över framhjulen. Och när framdäcken finner fäste igen lurar en uppladdad och tung bakdel.
Men om det börjar glida går ESP in mycket tidigt och fångar upp bilen, snabbt och mjukt. Jaguars tekniker vet vad bakändan kan ställa till med.
|
Den har 2,5-liters V6-motor som lämnar ifrån sig 194 hästkrafter vid höga 6 800 varv. Det är samma motor som sitter i 3,0-litersmodellen men slaglängden har kortats (7,4 mm) till förmån för viss varvvillighet. Tyvärr försvinner samtidigt lite av kraften i mellanregistret, 2,5-litersmotorn ger 244 newtonmeter vid 3 000 r/min medan trelitersmotorn ger 284 Nm vid samma varvtal.
Så länge man inte anstränger 2,5-litersmotorn för hårt låter den bara mysigt och ger vad man behöver. Men när man vill ha mer rusar den bara på högvarv och kraftutvecklingen blir inte så bra som man hoppats. Fabriksuppgiften på 9,2 sekunder från stillastående till 100 km/h var vi inte ens i närheten av – som bäst klockar vi 10,4 sekunder och i högre hastigheter är fartökningen minst sagt måttlig.
En viss flegma kan också spåras i testbilens femväxlade automalåda som visserligen växlar mjukt men är föga sportig.
Med sportknappen bredvid växelväljaren intryckt ger den dessutom ifrån sig lite nervösa ryck när den växlar upp om föraren plötsligt kliver av gasen.
Men beteendet är trots allt godmodigt och lådan håller förtjänstfullt kvar en lägre växel i nerförsbackar och ger precis den motorbroms man vill ha. Man kan självklart också växla manuellt med spaken i den klassiska ”J-gate”-kulissen men det känns inte riktigt sportigt och lådan är som sagt inte heller tillräckligt alert.
Nej, det här är inte det sportiga alternativet – även om chassit är hårt satt och krängningen måttlig.
|
Bak upplever vi inte samma problem, snarare att fjädrarna där kanske är en liten aning för mjuka istället.
Styrningen är exakt och ratten ger lagom motstånd. Men från mittläget till att hjulen verkligen börjar styra måste man vrida en bit på ratten och när man gjort det upptäcker man att vägkänslan fattas nästan helt.
Känslan i bromspedalen fattas också. Det är mjukt, känslolöst och därmed lite svårdoserat när det kniper. Dessutom mattas bromsarna kraftigt efter upprepade hårdaa inbromsningar - till slut går pedalen i botten.
Det får mig att fundera en stund över över märkets gener och de värden som förknippas med en Jaguar.
Vilken arvsmassa bär egentligen Jaguar X-Type Estate? Och vad kan vi förvänta oss av märkets första riktiga familjebil?
Kanske inte en familjesportbil, men en sportig familjebil?
Den måste innehålla alla kärnvärden. I Jaguars fall handlar det då om stil, sportiga prestanda, lyx, komfort, läder samt träarbeten utförda som smakfulla hantverk.
Kvalitetskänslan är absolut inte på topp med totalbetyget 46 procent. Mittkonsollens plaster känns smäckiga och skärmarna till radion och klimatanläggningen ser väldigt billiga ut. Läderklädslen är dock hantverksmässigt mjuk och härlig. I bagageutrymmet är mattorna jättefina och panelerna sitter tight.
Karossens byggkvalitet imponerar inte heller, det smakar lite engelsk handbyggd bil…
Testet
fortsätter
 |