Tråkiga trean bästa köpet
Volkswagen Golf är en institution i bilvärlden som egentligen saknar motstycke. Ingen annan bil i modern tid har satt sådan prägel på ett helt storlekssegment. Succén har varit i det närmaste total sedan 1974 och det är knappast förvånande att övriga biltillverkare tar Golf som måttstock, både i sina jämförelser av befintliga modeller och i konstruktionsarbetet av kommande. Det är nämligen Golf man måste slå - eller åtminstone inte vara alltför mycket sämre än - om man ska ha skuggan av en chans i det getingbo som övre småbils-klassen är.
Men en sak har Volkswagen envist hållit fast vid och det är den mycket funktionella men oerhört trista inredningen. Golf III är en fullständig provkarta över olika svarta nyanser, inte minst på instrumentpanelen där mörkret är totalt. Plasten på nämnda bräda är dessutom av en sällsynt tråkig, hård sort som - om den behandlas av en bilrekonditionerare - får en onaturlig glans och glatthet. Väl behandlad tenderar den dessvärre att fungera som damm-magnet - antagligen fungerar behandlingen som ebonitstaven och kattskinnet. Klaga på funktionen är däremot inte lika lätt. Golf-trean fungerar för det mesta alldeles utmärkt, både för föraren och de åkande, till stor del beroende på de kvaliteter som obestridligen byggts in i bilen från början.
Men under ytan rostar det, det visar Korrosionsinstitutets senaste undersökning. Golf -92 hamnar visserligen på sjätte plats av de 18 bilmodeller undersökningen omfattar. Men Golf III tillhör också gruppen bilar som byggts av plåt som inte är förzinkad, eller galvad som man säger i vardagslag. Att Golfen ändå inte rostar mer beror på väl genomfört rostskydd i trösklar, spalter och plåtomvikningar. Men den som köper en begagnad Golf gör klokt i att ånyo rostskyddsbehandla alla hålrum och plåtveck. Rosten kommer annars som ett brev på posten inom några år och det vore väl synd - billiga kan man ju inte kalla Golfarna av modellår 1992-1996. Vår testbil, av 1994 års modell visade inte heller rosttendenser, bara några icke behandlade skador som borde ses om. Testbilen drogs också med viss hälta i parkeringsbromsen - en ganska vanlig åkomma hos Golf. Bromsarna i övrigt var friska, annars även det ett område där Golfen behöver viss omvårdnad. Hos Motormännens Testcenter landet runt är frekvensen för bromsfel (oftast fram) runt tio procent. Vanligast är slitna skivor följt av utslitna bromsbelägg. Ett par nya skivor fram kostar 348 kronor vilket är överkomligt. Dyra är däremot bromsoken, kostnaden för ett par är nästan 3 000 kronor, bytet oräknat. Även avgassystemen är en smula dyra; så kallad "halvsats" kostar 2 307 kronor. På plats på bilen har ytterligare 500 kronor gått åt. Nu är inte Golf III någon storförbrukare av reservdelar, men gör en ordentlig koll av bilen (M-test rekommenderas) du tänker köpa; det finns gott om bilar som bara är några år gamla och som kanske inte bytt så många slitdetaljer ännu. Det är synd att börja med att kasta ut pengar på så enkla fel. I övrigt är Golf III ett av de tryggaste begagnatköpen vad gäller småbilar. Ägarkostnaderna kunde dock varit betydligt lägre om inte Golfen varit såpass dyr som begagnad. Så är det med bilar som är eftersökta.
Thomas Berggren
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||