Gunnar Dackevall hamnade oftare i hall 6 än i andra hallar. Här förklarar han varför man inte skall missa den på årets IAA.
Frankfurts bilsalong är en myriad av olika byggnader och plan som gör det nästan omöjligt att ens försöka skumma igenom allt på en enda dag. Men trots att jag löpte risken att missa nåt annat intressant, var det en hall som jag återkom till tre gånger under den första mässdagen.
Till sexan. Där Fiat och dess syskonmärken fanns församlade i en familj som utstrålade största välmående. Alla de italienska koncernernas märken syns plötsligen vara i en sällan skådad form.
Fiats lilla charmiga 500 i modern tappning är ännu mer inbjudande än vad den är på bild, med till synes oändliga möjligheter att utsmycka den med sin personliga touch. Plötsligt är detaljomsorg och god design hela grejen med gamla tråkiga Fiat. Allt från nygamla logotyper till matchningen av skinnkvaliteter är superbt genomfört och inte så lite inspirerat av Apple, Fiat-chefen Sergio Marchionnes favoritföretag.
Och nylanseringen av Abarth då; Något mer strålande snyggt och roligt är svårt att finna, med en massa läckra och klockrena
attribut på den raciga Grande Punton som får hjärtat av slå lite snabbare. Visst är det mesta ögongodis, men det är supersnyggt utfört in i minsta nyckelring.
Mitt emot Fiat står sedan Alfas fantastiska 8C Compizione, den i mitt tycke snyggaste sportvagnen på hela bilsalongen som på ett magnifikt sätt förenar tradition med modern muskelbilsdesign. Det enda felet med bilen är att den bara byggs i en liten, begränsad serie. Den skulle utgöra en välbehövlig injektion i Porscheland med rätt prislapp (dvs under miljonen).
Bredvid Alfa finns Ferraris pålitligt snygga modellutbud inklusive nya 430 Scuderia, som är den enda Ferrarin i hela montern som är lackerad i rött.
Jag ser nya Maserati GT för första gången live i montern intill och även om min första invänding om ett visst mått av överstyling håller, så kan jag inte förhålla mig neutral inför bilens muskulösa närvaro – den ser riktigt maffig ut.
Till och med Lanciabilarna ser trevliga ut; den udda limon Thesis och den fina lilla Ypsilon och Musan visas i snygga tvåtonslackeringar som bidrar till en icke oäven, klassisk look.
När jag njuter mig genom hallen för tredje gången stöter jag på Rick Wagoner och Bob Lutz med följe, alltså GM:s toppgäng på den obligatoriska konkurrentanalyspromenaden genom salongen. Dom går raskt och ser inte lika roade ut som jag av vad som bjuds i montrarna.
För bara tre år sedan betalade General Motors en tjock bunt med sedlar bara för att bli av med en option som skulle tvinga dom att köpa hela Fiat.
Att då bara en alltför kort tid senare se denna koncern i full sving måste kännas någonstans där inne i kroppen på Rick och Bob.
Alla nycklar fanns redan i förvaring hos Fiat, det gällde bara att hitta rätt nyckel till rätt dörr, något som Marchionne verkar har lyckats med. Idag levererar nämligen den italienska bilkoncernen en hälsosam marginal och är den europeiska tillverkare som ligger närmast att uppfylla EU:s kommande utsläppsmål för växthusgaser.
Inte konstigt att deras montrar lyste av inbjudande självförtroende på årets IAA.
