För inte allt för länge sedan led Norge av ett kraftfullt lillebrorskomplex i sina relationer med Sverige. Riktigt så är det inte längre. Läs Gunnar Dackevalls krönika.

Inte ens när Moltas Eriksson sjöng klassikern "Norge, Norge, är ett ruttet land" i Mosebacke Monarki någon gång under det antika 1960-talet orkade man protestera nämnvärt i Västerlandet, eftersom man kände att det möjligen kunde ligga någon sanning i påståendet.
Åtminstone var det ett faktum att det luktade rutten fisk lite varstans i det långsträckta fjordlandet. Norrmännen fann sig mer eller mindre vid att vara driftkukus för de bräkiga svenskarna.

Sverige hade egen försvarsindustri på hög nivå, en rad internationella storföretag och två egna biltillverkare. Till på köpet fick vi både ABBA och Ingemar Stenmark under 1970-talet, som drev vårt ego upp till nästan outhärdliga höjder.
Åtminstone för de närmaste grannländerna.
Kanske blev ABBA:s seger i Eurovisionsfestivalen vårt omvända Waterloo – i samma veva beslöt sig de norska myndigheterna nämligen för att börja borra efter olja i Statfjordområdet, något som sedan dess har utvecklats till en exempellös sedelpress för landet.
I början tycktes man över måttan snåla med sina nyfunna rikedomar, men så småningom började välståndet sprida sig i samhället. I dag fullkomligt strålar stad och landsbygd av välmående. Norge toppar nu nära nog varje lista över tillgångar, levnadsstandard och lyckoindex i världen.
Medan Sverige har backat stadigt i listorna alltsedan den ekonomiska härdsmältan i början av 1990-talet.
Norges oljefonder uppgår nu till 420 miljarder dollar, cirka 3.000 miljarder kronor, och är därmed en av världens absolut största placerare av kapital på de finansiella marknaderna. Det är garanterat ingen som numera citerar Moltas Eriksson när en av de statliga förvaltarna tar kontakt med ett företag för att diskutera en placering av sina medel i bolaget.

I stället rullas röda mattan ut.
Därför är det var mycket besvärande när den Norska oljefondens representant Anna Kvarn tidigare i höstas skickade brev till Volkswagens styrelseord- förande Ferdinand Piëch och starkt ifrågasätte Volkswagens köp (och därmed räddning) av Porsche. Som jag (se krönikan i ams 18/09) och många med mig och även Kvarn kunde inse har Porschefamiljen haft närmast full frihet att sy ihop affären på det sätt som gagnar dem själva bäst – som i vilket familjeföretag som helst, men VW är ett börsföretag.
Nu har Kvarn och oljefonden bara 0,35 procent av ägandet i Volkswagen (värt drygt tre miljarder kronor), en omständighet som skulle kunna få Piëch att skicka brevet direkt till runda arkivet – om det inte vore så att han behövde pengar redan i höst för att finansiera köpet av Porsche. En del av finansieringen av köpeskillingen (33 miljarder kronor för 42 procent av aktierna) ska nämligen komma från nyemittering av aktier i Volkswagen.
Och där kommer de norska oljepengarna utomordentligt väl till pass.

Huruvida Ferdinand Piëch kommer att lyssna på Kvarn är skrivet i stjärnorna, och om det i så fall skulle leda till några modifikationer (ett lägre pris exempelvis) av affären är enligt tyska experter högst osannolikt.
Kanske Anna Kvarn ska ta sin påse med Volkswagen-pengar till Sverige istället och lägga beslag på kronjuvelen på Hisingen? Volvo är rimligen en guldinvestering även på kortare sikt, och oljefonden skulle få både stor makt och full insyn.
Äventyret Saab är nog för riskfyllt för en välfärdsfond, men Trollhättan har ju redan sin riskbenägna norrman på plats för att försöka ro affären i hamn.

Bägge bilfabrikerna i norska händer, smaka på det en stund. Det skulle vara den ultimata hämnden på Moltas Eriksson – och alla oss andra som skrattade åt norrmän när det begav sig.
Nu är det Norge som har degen – och vi har fått torsken…