Hösten har visserligen gjort sitt intåg i den svenska kalendern, men vad kan då passa bättre än några ljuvliga minnen om svunna (och ljumma) tider.
Jag älskar sommaren! (Vem gör inte det förresten?) Inte för att det är så varmt att blodet kokar och förvandlar varje levande själ till en flämtande fettklump med svettringar stora som traktordäck på skjortan och vars enda logiska tanke är hur man snabbast stillar sin svåra längtan efter ett stort glas lagom sval rosé från Château Bonnet.
Min kärlek till sommaren beror inte heller på det faktum att Sveriges infrastruktur lamslås av alla överfulla överjästa oversajsade vinglande svajande vajande skilsmässoekipage på sin väg mot äktenskaplig ragnarök i 80 blås. Var kommer husvagnarna ifrån? Var finns de resten av året? Varför kan de inte stanna där? Borde de inte bannlysas för att de förstör nyttan med alla miljarder som plöjts ner i våra vägar? Och vem fakturerar man för all tid som går förlorad i köerna bakom dessa rullande familjegravar?
Det allra bästa med sommaren är utan tvekan nyhetstorkan. Fenomenet som alltid inträffar ett par veckor efter midsommar. Inte för att världen stannar och inget längre händer. Utan för att vi mediasluskar går på semester. Inte ens Littorin-affären lyckades få någon riktig skjuts i baksuget efter fotbolls VM och det har varit stendött. Underbart!
Det som inträffar är nämligen mycket fascinerande. Högsäsong inträder för folk som normalt sett inte släpps fram i media-bruset. Den ena mer mystiska forskarrapporten efter den andra ser dagens ljus, de mest obskyra undersökningar från övervintrade doktorander blir förstasidesstoff. Valåret bidrar med resulten från opinionsmätningar i en så lavinartad ström att till och med partiledare och politiska kommentatorer säger att det har blivit för många.
Tidningar och nyhetssajter fylls med rubbade rubriker om att många kända bantningsmedel visat sig verkningslösa. Va?! Makabra likfynd görs över hela landet. ICA säljer giftiga barnsandaler, det finns nervgift i badvattnet och Al Yeganeh, förlagan till Jerry Seinfelds "Soup Nazi" öppnar en ny restaurang i Manhattans midtown efter att ha hållit stängt i sex år. Japp. Han behåller alla gamla recept på menyn.
Den radikala antibillobbyn tar såklart också chansen i sommarvärmen och lanserar den ena mer underhållande idén efter den andra. Linbanor genom Stockholm och fler cykelbanor är toppen. För turisterna. Men hävdar man på allvar att sådana satsningar ska ersätta normal fordonstrafik helt och hållet samt att barn får mindre lungor av bilarnas blotta närvaro?
Miljöpartiets Yvonne Ruwaida serverar i Dagens Nyheter slutsatsen att om man bara kunde dra ner bilresorna till hälften och föra över dessa till cykel så minskar trafikmängden på Stockholms infarter med tre procent. Övertygande statistik.
Själv hoppas jag på ett totalförbud mot biltrafiken. Då kan de odla blomkål på Sveavägen och förvandla E4 till potatisåker. På så vis kan vi både lösa världssvälten och stoppa växthuseffekten samt njuta av Sveriges tillbakagång till juraperioden samtidigt. De är så underhållande de små miljöfilurerna.
Utan nyhetstorkan skulle jag aldrig haft tanken på att helt planlöst scanna igenom YouTube på jakt efter kravlös och slumpvis förströelse. Hade jag inte gjort detta skulle jag inte fått njuta av Martin Brundles underbara ultrabrittiska och frejdigt underdrivna provkörning av en Ferrari F40. Eller av Jacques Laffite iförd kofta, chinos och lågskor som kör skiten ur en betydligt elakare F40 LM. Vilket ljud! Eller det helt och hållet ofattbara inslaget på flamländska där någon ägnar 3,25 minuter åt att vräka ur sig ord, meningar och fraser som man inte hajar ett smack av. Det spelar ingen roll. För bilderna visade en Ferrari F40.
Det börjar kännas som det är dags att göra något med Maranellos specialmodeller. Vad säger du? Rivieran runt i 288 GTO, Nordslingan by night i F40 Competizione, driftingkurs i FXX eller en Super Cars to Gaza-konvoj med enbart 599 GTO.
