Under det pågående trafikseminariet i Tylösand redovisade projektledaren Anders Wiman hur de nya fartkamerorna fungerar. Hastigheterna har sjunkit och tempot blivit jämnare.
Under det här året ska 700 nya fartkameror sättas upp, till en kostnad av 400 miljoner. Även om installationerna är fördröjda på vissa sträckor så är det redan många bilister som fått hem ett tråkigt kuvert i brevlådan – som en dyr påminnelse om några sekunders ouppmärksamhet.
Systemet med de nya fartkamerorna fungerar väl, rapporteras det från det årliga och just nu pågående trafiksäkerhetsseminariet i Tylösand. Vägverkets projektledare Anders Wiman berättade idag på seminariet att de effekter man velat uppnå också har infriats.
En första utvärdering har gjorts på riksväg 50 utanför Askersund, en 70-sträcka där cirka 70 procent av bilisterna förut körde över tillåten hastighet. Snitthastigheten låg förut mellan 70-87 km/h. Men sedan fartkamerorna kom upp har andelen fortkörare sjunkit till 40 procent, berättade Anders Wiman. Framför allt har vägsträckan fått ett jämnare trafikflöde med mindre hastighetsskillnader.
Vägverket räknar med en allmän sänkning av snitthastigheterna i landet på de ställen där fartkamerorna monteras upp. Om kamerornas effekt skulle slås ut över hela vägnätet skulle det innebära 40-50 procent färre trafikdöda per år och 100-200 färre allvarligt skadade, enligt Anders Wiman.
Om Vägverkets förhoppningar infrias innebär det att i stort sett bara de som medvetet bryter mot trafikreglerna (fyllekörningar, självmord) finns kvar i statistiken. Då uppstår också ett betydligt svårare problem – för hur ska dessa kunna omvändas?
De första erfarenheterna av de nya fartkamerorna visar att de också är bra bidragsgivare till statskassan. I snitt bötfälls 200 personer per dygn, trots att långt ifrån alla kameror är uppe och i drift. Med lägsta bötesbelopp innebär det att kamerorna redan nu drar in 150.000 kronor per dygn och fullt utbyggt bör halvmiljonen passeras med råge.
Inom Norden samarbetar polismyndigheterna för att ”få fast” fortkörare. Men övriga utlandsregistrerade fordon går fria. Om fordonet körs av någon annan än ägaren gör polisen en undersökning i familjen och i förekommande fall tar man kontakt med bilägaren för att få reda på vem som kört bilen vid tillfället. Enligt polisen berättar de flesta vem som kört, trots att bilägaren inte är skyldig att uppge detta. Om bilägaren inte berättar vem som kört och fotot inte visar exakt vem det är så görs ingen vidare utredning.
