Det här med att speca en bil har alltid varit en intressant hobby. Ofta har man en begränsad budget, frågeställningarna varierar. Taklucka eller automat? GPS eller fyrhjulsdrift? Kinetic med taklucka och metallic eller Momentum utan? Eller kanske en vit V70 2,0D BAS med plåtfälgar, plastratt, hundbur och alkolås. Som hämtad från Kriminalvårdens garage. För visst säger utrustning mycket både om vem man vill vara och vad man uppskattar.
Jag växte upp i en 242L med en ägare och (nödvändig) Tuff-Kote Dinol-behandling, krok och kassettradio som enda tillbehör. Om inte den slitstarka stötfångartexten ”Volvo 76 med VSG” räknas dit. 242L var det snikigaste Volvo nånsin producerat, möjligen överträffad av PV Favorit, S60 BAS och 343L utan hatthylla och värmestol. En 244 GL eller 264 GLE kändes avlägsen – och gjorde mig väl medveten om skillnaderna. Både Biltema-katalogen och Volvos tillbehörskatalog – med GTX-frontens usla men coola USA-strålkastare som främsta attraktion – gav inspiration.
Frågar runt. Fyrhjulsdrift och värmare är uppskattat, dragkrok ofta nödvändigt. CarPlay är viktigt för många, och en bra app. Några är mer bilintresserade och vill ha snygga fälgar parat med många hk och cylindrar. Alla utom en bommar min favorit: luftfjädringen. Det optimala tillvalet – för mig åtminstone.
Den är otroligt praktisk. Häng på ett hästsläp och fyll bagaget med sten, det går trögt men väghållning och kursstabilitet är otroligt mycket bättre än utan.
Den är tidlös. Cadillac Eldorado på 50-talet, Rolls-Royce Silver Shadow och Mercedes 600 på 60-talet, 450 SEL 6,9 på 70-talet. Range Rovern fick det 1992 och blev ännu bättre i terrängen, idag finns flera mellanstora bilar som har det. Men de flesta har det inte, det har inte gått inflation i luftfjädring.
”Höjer livskvaliteten, oavsett om man har en bra eller dålig dag”
Det har det i finesser som blåtand, ABS-bromsar, airbags, elhissar, LED-strålkastare och elbaklucka, som snabbt gått från dyra tillval till självklarheter – och från krångel till välfungerande. Min exgranne Ulf och jag hade många samtal när han grejade med den alltid krånglande elbakluckan på hans 2002:a 525 touring – den som är tidigt ute får utstå krångel. Och här ligger också det tidlösa med luftfjädringen, trots att den funnits i 70 år kan den fortfarande krångla och bjuda på dyra överraskningar. Och det får man stå ut med.
Vem har inte åkt med kolleger som haft en ganska ny men mångmilad E-klasskombi som efter ett hårt liv med husvagn, hästsläp och många barn behöver 35 sekunder innan man kör iväg för att pumpa upp luftbälgarna. Lite som att vänta på att en 244 D6 ska förglöda.
Luftfjädringen skiljer en påkostad bil från en simplare. En luftfjädrad Touareg susar fram och är ett under av komfort. En Tayron är snygg, lika rymlig och nästan lika stor, klart mer attraktiv än Tiguan Allspace som den ersätter. Men den bygger på en förstorad Golf-plattform – MQB Evo, medan Touareg delar MLB Evo-plattformen med Cayenne, Bentayga, Urus, Q7 och Q8. Det märker en bilkonnässör direkt. Tesla samma sak, ingen facelift eller hjulkombination rår på 3 och Y:s struttiga gång, men det gör luftfjädringen i S och X.
Luftfjädringen är onödig. Som en sexcylindrig motor eller bra ljudanläggning. Men höjer livskvaliteten, oavsett om man har en bra eller dålig dag. Luftfjädringen står över diskussioner om diesel, laddhybrider och el. Den funkar oavsett biltyp och drivlina. Och man saknar den inte förrän man är utan, brunnslocken märks plötsligt, känslan av suveränitet och att flyta ovanpå försvinner. Den känslan påverkar inte bara bilkörningen, utan livsupplevelsen i stort.
Det enda som överträffar luftfjädringen är Citroëns gashydrauliska fjädring, som fanns även i enklare modeller som GS, BX och tidiga C5. Men efter den trögsålda C6:an är den borta. C5 X erbjuder Advanced Comfort Active Suspension, som kombinerar progressiv hydraulisk fjädring med aktiv fjädring. Ett klart nedköp.
Luftfjädringen syns inte. När skrytmånsen lägger pengarna på sportpaket och stora hjul lägger jag pengarna på luftfjädring och njuter av guppen medan skrytmånsen får pungbråck eller tvingas ta en omväg över gupp, till fara för trafikanter i motgående riktning. Bara den invigde noterar när bilen parkerats i sänkt läge, bara en luftfjädrad bil – eller en gammal Citroën med gasvätskefjädring – kan höjas i terrängen och sänkas i hög fart och vid parkering. Denna coola egenskap kallas ”Underlätta i- och urstigning” hos Volvo, lite märkligt i en suv som man kanske köpt för att den ska vara hög och lätt att stiga i och ur.
Luftfjädringen säger alltså något om bilföraren som får både bra komfort och hygglig väghållning. Det kostar på – jag har aldrig hört någon argumentera för luftfjädringen med ekonomiska argument – men den levererar. Min granne, som också heter Anders, hade fram till nyligen en bil identisk med min, men utan luftfjädring. Jag åkte bakom honom och kunde följa hur han bromsade, körde långsamt och försiktigt över guppen. Säg, finns det något bättre än att ha något som levererar varje dag, och som grannen saknar men ingen ser?
Vilket är ditt bästa tillbehör?