Att leva, resa runt och åldras i Europa är en fröjd. Det går att tanka och ladda lite överallt, det finns alltid vatten och mat inom räckhåll. Även om det vintertid kan vara trafikkaos kan vi alltid ringa, kolla elpriset eller chatta med vägassistansen, det finns alltid täckning. Nästan.
Brist och avbrott är så ovanliga att de skapar oerhörd vånda. En kvarts väntan på laddstolpe, tandläkare eller buss, eller slut på lingonyoghurt och hallonsorbet, gör oss otåliga. Vi glömmer att vi lever på livets solsida. Vi kollar kundrecensioner, var är däcken billigast, vilket hotell har bäst frukost? Kundcurlande företag frågar ständigt vad vi tycker. Glada, gröna och sura, röda gubbar poppar upp, var det rent på toan? Var de schyssta i säkerhetskontrollen? Alternativet ”jag är glad över att ha mobilnät, rent vatten och mat” poppar aldrig upp.
Befinner mig i Australien, ett land rikt på demokrati, turistintäkter och stränder, men också skogsbränder, ökenhetta och ormar. Man ska ta med mycket vatten, två reservhjul och fylla tanken innan man ger sig ut i Outback, folk dör där nu och då. Kollar kartan, det finns massor av mackar och mataffärer. Men med 27 miljoner invånare på en ofattbart stor yta – som Europa utan Ryssland, plus Grönland – är det omöjligt att få allt att fungera som hemma. Flygresan från Sydney till Ayers Rock mitt i landet tar 3,5 timmar, som Stockholm-Aten.
Det börjar bra. Köper vatten, kör några timmar, övernattar och så äntligen en 20 mil lång 110-skyltad grusväg, the Mareenie Loop. Kör förbi två mackar, båda stängda, det är 49 grader. Med en rejäl ökenbil, halv tank och tung gasfot bär det iväg. AC:n kämpar på, liksom de stora hjulen, stock och sten fyller den intensivt röda grusvägen, vid sidan traskar kameler obekymrat. Sällsynt vackert och exotiskt. Har inte mött en bil på ett par timmar. Då händer det. Pang. Punka. Ringa Hertz och vänta på bärgare? Det är flera mil till en mobilmast, inser att vi kanske får tillbringa natten i bilen. Ber en bön, efter en minut kommer ett schweiziskt par som tror att deras visserligen fyrhjulsdrivna, men ynkliga, Subaru ska ta dem fram till hotellet vi bodde på natten innan. De kommer snart på andra tankar och har inget val, man lämnar inte en familj strandsatt i ökenhetta.
Vi hoppar in i Subarun, kör en timma till en skyltad mack, som visar sig vara en farmartank. Åker 12 mil till Hermannsburg, macken är stängd för dagen. Men det finns en mobilmast. Ringer vägassistansen som hänvisar till flygplatsen i Alice Springs. 1,5 timmar senare är vi där, men det är stängt. Tar in på hotell, hyr en bil hos Alice Car Rental, mannen i turban är vänlig, alla vita Toyotor smutsiga och buckliga. Men en är stor och fyrhjulsdriven, vi kör den till vår övergivna bil och hämtar väskorna. Där ska vi träffa bärgaren, som lämnar återbud, ösregn har gjort vägen gyttjig. Vi åker ändå, vad kan stoppa en luttrad hyr-Toyota?
”Vi hoppar in i Subarun, kör en timma till en skyltad mack, som visar sig vara en farmartank.”
Dagen efter får vi tag på en ny bil, och fortsätter norrut på Stuart Highway. Flertalet bilar har snorkel, överallt sitter tvåmetersstickor som visar vattendjup vid översvämningar. Att köra om 53 meters road trains tar en evighet, även de får köra 130. Efter sju timmar och två öppna mackar är det dags att tanka. Berättar att det brinner i närheten, jo, vi vet, men det regnar och då brukar det slockna. I fjol däremot brann macken ner, den nya har just invigts. Drivmedel kan vara slut i flera dagar, men vi har tur, det finns både diesel och god mat.
Får mig en tankeställare. Marken är obebodd, ständiga skogsbränder, översvämningar och logistikproblem gör människor luttrade – och glada för det de har. Tänkte först vägassistans och ersättningsbil, men tänker om, är glad att jag lever, att det blev dyrt har mindre betydelse. Fakturan för däck och bärgning har inte kommit men Subaru-paret fick en rejäl slant, liksom turbanmannen.
Anländer sent till Redearth, Mount Isas enda lyxhotell och första staden på 117 mil. Det är smutsigt och ruffigt men Wi-Fi finns. Ser i min lokala Facebook-grupp att kids åkt spårvagn med skor på sätet, på nätforum diskuteras laddluckans placering och billig nattdusch med timpris. Kunde ha recenserat hotellet, men avstod. En resenär är arg, hotellet saknar Fox så han måste kolla fake news, en annan vill ha ekologisk omelett.
Hur har vi blivit så bortskämda och otåliga? Och hur ska vi klara en kris? Det är länge sedan telefonkatalogen började med 12 sidor om krig och skyddsrum. Men vi är tillbaka där. MSB har skickat ut ”Om krisen kommer” till alla hushåll. Det är hög tid att tänka om och preppa!
Läs även: Anders Parment: Allt är inte Musks fel, eller?
Dr. Anders Parment forskar i mobilitet, köpbeteende, nya generationer och nyckeltalsmätning vid Stockholm Business School. Är även rådgivare åt flera företag i bland annat bilbranschen.