Sommaren är över. Motorvägarna har tystnat, husvagnarna står parkerade på uppfarter och badringarna hänger fortfarande och droppar i några tvättstugor. Högsäsongen för bilsemestrar är förbi och man kan nästan höra en kollektiv suck av lättnad över att slippa fler timmar i kö med svettiga ryggar fastklistrade mot bilklädseln.
För bilsemestern är, och har alltid varit, en märklig blandning av idyll och tortyr.
Förr i tiden var den enkel. Man packade in barn, hund, madrass på taket och en påse Ahlgrens bilar. Sen körde man. Barnen satt utan bälte och kräktes ner baksätet i en plastpåse från Konsum. Mamma rökte pipa i framsätet och pappa höll i kartan som alltid var upp och ner. Det var svettigt, kaotiskt men också helt underbart.
Jag minns själv hur jag en sommar, ensam med två små barn och en överhettad bil med trasig AC, fick köra i ilfart till närmaste rastplats för att tömma en halvfull spypåse som började läcka samtidigt som barnen slogs i baksätet. Ingen semesterbroschyr nämner de ögonblicken, ändå är det just dem jag kommer ihåg.
Idag ser det annorlunda ut. Bilsemestern har gått in i 2.0-versionen och den eldrivna eran. Barnen kräks inte längre, de stirrar hypnotiserat på sina paddor tills deras ögonlock rostar sig fast. Istället kräks vi föräldrar lite inombords varje gång en laddstolpe inte fungerar.
”Förr svor vi åt varandra i bilköerna genom Tyskland. Nu svär vi åt varandra vid laddstolparna i Ljungby”
”Är vi framme snart?” har bytts ut mot ”Hur många procent är kvar?” och ”Finns det wi-fi vid laddstationen?” Vi planerar inte längre semestern efter sevärdheter eller glasskiosker, utan efter var det finns snabbladdare med fungerande betalapp. Och vi vet alla att minst en gång per resa kommer någon att säga: ”Det borde funka, jag har ju uppdaterat appen.”
Det ironiska är att bilsemestern alltid handlat om frihet. Att kunna åka dit näsan pekar. Nu pekar näsan mot närmaste laddstopp. Och friheten begränsas av att någon annan parkerat sin Tesla i stolpen ”bara för att springa in och köpa en kaffe” i 45 minuter.
Men kanske är det just det här som gör bilsemestern till bilsemester, oavsett version: irritationen, svetten, småbråken och de absurda situationerna. Förr svor vi åt varandra i bilköerna genom Tyskland. Nu svär vi åt varandra vid laddstolparna i Ljungby. Samma skrik, nya platser.
För trots allt kommer jag ihåg de där resorna med värme. Jag minns inte exakt vart vi åkte, men jag minns känslan av att sitta i hopträngd i en varm bil, fnissa åt pappas samma gamla dåliga skämt och den berusande känslan av att vara på väg någonstans. Det är ändå samma sak nu, bara med en annan vokabulär.
Så ja, bilsemestern lever vidare. Från ”har du spypåsen?” till ”har du laddsladden?”
Och precis som förr slutar det alltid med att någon skriker, någon gråter och någon sitter tyst och undrar varför vi inte bara tog tåget. Jag längtar redan till nästa sommar.