Jag gillar att åka bil. Du kan stanna var och när du vill, åka när du vill, lyssna på vad du vill. Det är lite meditativt med ensamheten där du kan låta tankarna flyga vart de vill. Och du kan sist men verkligen inte minst njuta av bilen. Jag kör en Wraith när jag ska åka långt, den sista Rolls-Royce coupén med V12-motor. En 6,6-liters twin-turbo. Det är den bekvämaste bilen jag någonsin haft. Den officiella förbrukningen ligger runt 14-16 liter per 100 km, det gissar jag knappt RR själva tror på. Men då jag gillar att lura mig själv så säger vi att den snittar 1,5 liter milen. Slarvigt räknat så kostar det mig då runt 2 500 kr att åka Göteborg – Stockholm tur och retur, vilket jag gjorde förra helgen, fast då med tåg.
När jag kör bil och inte har bråttom så brukar det ta 6 timmar inklusive några stopp för käka/fika/tanka. Snabbtåget tar runt 3 timmar. Och då kan du sova lite, jobba lite och bara slappna av. Det finns singelsäten, mat och dryck serveras till din plats och du kan gå och hämta kaffe och frukt när du känner för det. Det är rationellt att ta tåget även om det ofta är dubbelt så dyrt som att köra bil (Jag betalade nu 2 034 kr enkel resa, det är ofta dyrare.*) Det är dessutom ett oomkullrunkeligt faktum att det är miljövänligare även om det inte är mitt huvudargument för att ta tåget.
När man står i Göteborgskylan på perrongen, på väg hem och tittar på sitt tåg som vägrar öppna dörrarna så vill man inte ha SMS från SJ, för det står sällan: ”Inga problem med ditt tåg och allt är toppen”. Min vilja till trots plingade det med SJ som avsändare: ”Senarelagd avgångstid på grund av ett fordonsfel.” Jag förbannade mig själv i vanlig ordning för att jag inte tog bilen.
”Det visade sig vara mycket roligare och mer uppskattande att åka tåg”
Cirka 30 min efter annonserad tid öppnas dörrarna på tåget. Huttrande satte jag mig på min plats. Lagom till att jag började bli varm, blev det spårfel så tåget fick köra i gångtakt för att sedan vänta stilla på ett annat tåg. När vi kommit till Herrljunga blev tåget stående vid stationen. Rösten i högtalarna förkunnar att vi måste vänta på att polisen ska komma för att avhysa en resenär. En i personalen går förbi och berättar att det är en hotfull person som vägrar betala och vägrar gå av.
Att han sitter i restaurangvagnen och att de inte vet hur länge det kan ta innan polisen kommer. Jag ser hur middagen hemma med familjen börjar bli avlägsen. ”Han är obehaglig, jag tror han är farlig”, sa en personal i restaurangvagnen när jag kom dit. ”Jag ska bara be honom snällt att gå av”, sa jag. ”Fuck you, you no police”, sa mannen när jag gick fram. En vad jag uppfattar daritalande kvinna stod bredvid och försökte lugna honom på hans språk. ”Gå av nu”, sa jag, och lade handen på hans axel. ”You don’t touch me”, svarade mannen och hytte med näven som att han måttade ett slag. Jag reflekterade över att han vägde mycket mindre än jag trodde, när jag ödmjukt och försiktigt hjälpte honom av.
På väg tillbaka till min vagn i det återigen rullande tåget var det flera som sa uppskattande saker kring att jag hjälpt mannen av tåget. Dock var en kvinna med politisk sjal snurrad runt halsen arg. Hon sa: ”Jag ska anmäla dig och ringa varenda tidning och berätta vad du egentligen är för en”. Jag svarade: ”Det har jag också alltid önskat veta”, och uppmanade henne därför att göra så, samtidigt som jag tänkte att jag borde tagit bilen. Det tog inte jätte-
många minuter innan Aftonbladet ringde. De hade fått ett tips om att jag ”sulat” (ja, det var ordet som användes) av en passagerare som gjort motstånd. Jag förklarade att jag hjälpt en passagerare av på ett så mjukt och försiktigt sätt det bara gick, samtidigt som jag lovade mig själv att aldrig åka tåg igen.
När jag kom hem, så var maten kall och Aftonbladet hade redan publicerat: ”Jan Emanuel slängde av person från tåget.” ”Jag orkar inte”, tänkte jag, ”varför tog jag inte bilen?” Men när jag klickade på artikeln så ser jag att journalisten var av den ovanliga hederliga sorten. ”Mjukt och försiktigt”, stod det tydligt. Artikeln hade fått drygt 200 positiva kommentarer och mer än 2 000 glada tummar. ”Bra gjort, pappa,” sa min dotter och jag gick från ångest till glad.
Så vad är kontentan? Att jag väljer tåget framför bilen nästa gång också. Inte av miljöskäl eller att det är sossigt med asdyr biljett, utan för att det visade sig vara mycket roligare och mer uppskattande att åka tåg, trots 12 cylindrar och twin-turbo på bilen.
* Ja, jag åker första klass och nej, jag bokar inte 6 månader i förväg.
