Opel slog på stora trumman när elbilen Ampera-e blev officiell. ”Över 40 mils räckvidd!”, skröt biltillverkaren först. Lite senare hade räckvidden plötsligt ökat till 50 mil.
Jag vet, de här siffrorna stämmer inte överens med verkligheten utan baseras på den europeiska körcykeln som är alldeles för snäll. Men detta är ändå räckviddssiffror som är otroligt mycket längre än vad vi hade vågat hoppas på för bara några år sedan.
Utvecklingen går snabbt – men är den bara av godo?
Jag drömmer fortfarande om en riktigt billig folkelbil. Volkswagen har lovat att elbilen ID inte ska bli dyrare än en dieseldriven Golf när den lanseras. Men jag vill att biltillverkarna siktar ännu högre (eller lägre).
Visst finns det bilister som faktiskt behöver kunna köra långt. Men jag tror också väldigt många bilister är som jag: vi åker högst två–tre mil om dagen och ska vi åka på långresa hyr vi en bil.
Jag skulle absolut klara mig med en räckvidd på 20 mil – kanske till och med tio mil – om jag hade möjlighet att ladda hemma, eller kanske något längre om jag laddade på stan. Då blir det helt onödigt för mig att betala för ytterligare 20 mils räckvidd, både i form av ett större och tyngre batteripaket (högre vikt är aldrig bra i en bil), och i form av högre pris.
Om vi som är spekulanter på en elbil får den längre räckvidden ”på köpet” – alltså inte betalar något extra för den är det okej, tack vare smartare paketering och bättre batteriteknik.
Men annars har jag inget emot att nya elbilar lanseras i flera olika versioner, som till exempel Nissan Leaf. Då skulle jag gladeligen välja modellen med kortast räckvidd och spara prisskillnaden till något annat.
