Jag försökte vara rolig. Dumt kan man tycka i kränkthetens och de medvetna missuppfattningarnas samtid. Men jag försökte. Jag lade ut en händelse på Instagram där jag uppmanade människor att i solidaritet köpa min senaste bok. Solidaritetshandlingen bestod i att jag då skulle tjäna mera pengar och då skulle använda dem till att köpa en bil med tolv cylindrar. Jag framhöll som ett ”tycka synd om mig”-argument att Brabus-Mercan jag kör nu har för liten motor. Mitt flöde fylldes snabbt av människor som berättade hur ond jag är som gillar stora motorer. Hur mitt leverne bidrar till jordens undergång och så vidare. En skrev: ”Din själ är lika rutten som Rominas!”
Tillåt mig göra det sista påståendet begripligt: Romina Pourmokhtari är vår miljöminister. I ett av SVT Agendas lågvattenmärken låter de av oklar anledning den skattefinansierade sändningstiden bli till reklam för artisten Stefan Sundström (Nej, du kommer inte komma på någon låt han gjort). Han får sjunga och vara mysfarbror samtidigt som han tillåts uttala sig som om han vore klimatexpert. Lite udda då han varken är expert, mysig eller speciellt bra på att sjunga. Det han däremot uppenbarligen är bra på, är riktigt osköna personangrepp på människor som till skillnad från honom gör rätt för sig.
Och där låter Agenda hans, i min mening, personförakt flöda fritt. Han säger som från en moralisk piedestal att Romina är så dålig, så ond, att hennes själ riskerar gå förlorad. Han säger verkligen det. ”Romina måste avgå medans hon har någon slags själ kvar.” Detta syftandes på hennes illvillighet att lyda storheter som honom själv och hans artistkollegor som skrivit en känslosam debattartikel som går ut på att världen går under inom kort om vi i Sverige inte späker oss i högre miljöskatter och dubblade bensinpriser. Han avslutar helt utan självinsikt med att klappa den vars själ han precis dömt ut på huvudet och säga: ”Jag tycker fan synd om Romina.”
Detta är symtomatiskt för samtiden. Känslorna tillåts överseende klappa kompetensen på huvudet. Känslorna blir facit, det mätbara något störande man kan förbise. I tidningen Galago år 1993 säger Arne Anka i en strip: ”Ibland vet man inte om man bor i ett land eller i ett skämt.” Då var det ett roligt skämt, idag 2025 en tragisk reflektion. Sedan Arne Ankas skämt har Sveriges BNP per capita ökar med drygt 50 procent och vår ekonomi närmast dubblats samtidigt som våra klimatutsläpp minskat med 45 procent. Det hände inte av sig självt. Det händer för att vi prioriterat miljöfrågan sedan väldigt många år. Vilket är bra.
När Stefan som nu är 65, var 2 år, kunde man läsa i Dagens Nyheter: ”Vi har tio år på oss att hejda katastrofen.” ”Angrips inte miljöproblemen världen runt inom de närmaste åren kommer det bli omöjligt att hejda den skenande utvecklingen mot katastrofen”. Ungefär samma sak som Stefan och hans kulturkompisar skrev i Aftonbladet nu. När Stefan Sundström var tio år gammal kom närmare 80 procent av vår energi från fossila bränslen. Nu när Stefan är i pensionsåldern är siffran runt 20 procent. Detta tack vare att svenska politiker tidigt tog miljöfrågan på allvar för att under åren eskalera den till att nu stå i fokus för det mesta. Ibland på ett orimligt sätt, ibland på ett sunt.
”Då var det ett roligt skämt, idag 2025 en tragisk reflektion”
När Miljöpartiets folkfientliga drivmedelspriser närmade sig 30 kronor litern, så var det orimligt. När Jimmie med Rominas hjälp sänkte drivmedelspriserna så ökade våra utsläpp marginellt. 2024 var de som högst, men ändå släppte vi ut minst i EU, och vi har blivit än bättre sedan dess. Vi släpper ut minst av alla europeiska länder. Vi är ledande i miljöarbetet inom EU och EU är i mycket ledande i världen. Vi är i den absoluta toppen. Detta är mätbara fakta. Jag vill ödmjukt viska, som en gubbjävel till en annan: Stefan, Sverige står för 0,1 procent av världens totala utsläpp. Vi är redan ett föredöme! Om vi skulle förbjuda alla bilar, kossor, sluta äta, prutta och andas, så skulle det inte synas ens som en tusendel. Hur mycket vi än späker oss, hur mycket vi än försvårar livet för vanligt folk så är det plakatpolitik. Att vi missar klimatmålen (oklart om de ens gagnar miljön) till 2030, betyder mindre än väldigt lite.
Hade det varit så att man satte miljön före plakatpolitik, skrikpedagogik och emotionell inramning så hade ingen kommit på att kräva miljöministerns avgång. Vi har en påläst och engagerad miljöminister som inte ägnat sig åt ideologiska låsningar, partipolitiskt rävspel eller personangrepp. Istället för sofismer och gratis elsparkcyklar till alla så har hon lösningsfokus, och jobbat med frågor som betyder något på riktigt som förbud mot trålfiske och räddning av Östersjön. Hon fattar att lösningen för miljön inte finns i att försvåra för alla som har bil.
Vill vi på riktigt rädda miljön så måste vi hjälpa de länder som släpper ut mest. Det bästa hade varit att EU tog sin miljöbudget och köpte upp all regnskog i främst Latinamerika (Ja, den säljs ut) och förbjöd all avverkning samt jakt. Utöver det förbjöd alla former av trålfiske (Ja, det kan göras inom EU). Dessa två beslut skulle betyda mer för miljön än alla klimatmål i EU:s historia. När detta var gjort skulle vi genom kravställda investeringar, bistånd och avtal hjälpa/tvinga de länder som är de verkliga miljöbovarna att ta sitt ansvar.
Det stämmer att det är dumt med tolv cylindrar ur miljösynpunkt. Smartast är en liten snål förbränningsmotor med lång livslängd. Men det är också väldigt tråkigt. Och ger inte heller de positiva effekter som många vägrar att se. För att ha råd med de miljösatsningar som behövs krävs tillväxt. För tillväxt krävs handel. Min tolvcylindriga bil tillverkas för hand i England. 40–50 personer är direkt involverade i tillverkningen. Totalt motsvarande ca 2–3 års arbetskraft. Sen är det tusentals komponenter från underleverantörer (läder från Skottland, träfaner från södra Tyskland, däck från Italien, logistik osv. Ja ni fattar min poäng).
Enligt brittiska industridata (eller egentligen ChatGPT) ger min bil 1–1,5 heltidsjobb under produktionscykeln. Sen betalar jag moms och skatt. Servar och tvättar bilen. Försäkrar, tankar, köper vinterdäck. Ytterligare ca 2–3 tjänster. Jag genererar alltså runt två heltidsjobb. De i sin tur betalar skatt, handlar och håller hjulen snurrande. Så du som tycker att jag bara bidrar till jordens undergång, ställ dig framför spegeln och fråga vad du själv bidrar med. Och Stefan Sundström, jag har nu googlat dig och lyssnat på några av dina låtar. Och det var långt ifrån roligt. Jag tycker fan synd om dig.
”En fattig man med mycket pengar. En traditionell sosse som gillar fina bilar, stora båtar, tydliga gränser (i dubbel mening) och romantiserar det gamla folkhemmet.”