Minns du din första körlektion? Hur instruktören med ett tålamod som en buddistmunk sa: ”Släpp upp kopplingen långsamt medan du gasar lite försiktigt.” Och hur det slutade? Bilen skakade som en nyfödd giraff på blankis, medan du försökte låtsas att det var bilens fel och inte din egen brist på motorisk koordinering.
Det var ett klassiskt ögonblick av svett och förnedring som du kunde skratta åt sen när du hade kortet och brände iväg, som om du aldrig gjort annat. Men dagens unga? De kommer aldrig att veta hur det känns att få motorstopp vid rödljuset och få en kö av bilar bakom sig som tutar i kör.
Förra året var hela 40 procent av de godkända körkorten i Sverige för automatlåda, jämfört med ynka 5 procent för tio år sedan. När min dotter tog körkort för manuell växellåda – mest för att kunna köra stallets alla bilar, inklusive den gamla pickupen som går på rent jäklar-anamma – var hon den enda av hundra som ens försökte. Det säger en hel del.
Elektrifieringen av bilflottan i Sverige har gjort den manuella växellådan till en teknisk dinosaurie, som vi nostalgiker vårdar ömt medan resten av världen går vidare. Att alla elbilar och hybrider är automater är i grunden en fråga om teknik och effektivitet som gynnar alla. I en värld som prioriterar miljövänliga lösningar känns det alltså självklart att körkortstrenden speglar utvecklingen.
Det handlar inte bara om teknik och miljö heller. Automat är också … ja, bekvämt. Att slippa jonglera koppling och växelspak medan du försöker undvika cyklister, katter och den där trottoarkanten du alltid glömmer, är onekligen skönt.
Och tänk bara på bilköer – där automatlådan verkligen briljerar. Istället för att sitta och trampa kopplingen som om du spelade ett oändligt solo på en tramporgel, låter du bara bilen krypa framåt av sig själv. Kanske passar det dagens stressade samhälle bättre också. En sak mindre att hålla i huvudet.
Men låt oss vara helt ärliga: vi förlorar ändå något stort på vägen. Att köra automat är som att äta en färdiglagad frysrätt som du värmt 4 minuter i mikron – praktiskt, men inte särskilt spännande.
Det är ändå något magiskt med att känna varvtalens rytm i kroppen, höra motorn nynna uppfordrande och veta exakt när det är dags att lägga i nästa växel. Att växla manuellt är att vara ett med bilen, att känna sig som en dirigent för en symfoni av cylindrar, motor och precision. En perfekt växling i exakt rätt ögonblick kan kännas som en liten seger varje gång.
Eller motorbromsning – den där lilla detaljen som gör att du kan ta en kurva så elegant att du nästan vill applådera dig själv om det inte vore för att du då måste släppa ratten. Och glöm inte den ädla konsten att sladda på en grusparkering – en livsritual som inte bara är en rolig stund utan också en form av terapi.
Vem hade jag ens varit idag om jag inte lärt mig att drifta som en drottning utanför Naftakiosken i Kisa och blev en i gänget, trots att jag var utanför i skolan?
Så medan framtiden är fantastisk, elektrisk, automatisk och fylld av klimatsmarta lösningar hoppas jag ändå att det alltid kommer att finnas en plats för oss som uppskattar den manuella växellådans charm.
Kanske kan vi ibland få unna oss att sätta oss i en gammal bensindriven pärla, lägga handen på växelspaken, känna varvtalens poesi i kroppen och låta hjärtat styra växelspaken. Automatlådan är kanske framtiden, men ibland behöver vi lite skrammel från det förflutna för att komma ihåg hur kul vägen dit faktiskt var.