Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Jag tävlade för Volvo Personbilar Sverige i en Renault, och skulle arrangera ett körevent på Gelleråsens motorbana. Alla chefer var där från både Volvo Sverige och Volvo (fabriken). Inbjuden var som vanligt också H.M. Konungen. Dagen innan hade jag varit där och rekat hur det såg ut. Banan hade gjorts om och en ny hårnål i början av rakan före velodromen hade byggts. Men banan bakom den nya kurvan fanns kvar.
På den tiden var jag fortfarande full av bus och halva dagarna gick åt till att hitta på djävulstyg. Jag hade bland annat klättrat upp på ett tak med en megafon och härmat banans speaker med budskapet
”Hallå hallå, information från tävlingsledningen. Nästa träningspass i Formel 3 är inställt på grund av arbete på banan.”
Gissa om det blev kö till tävlingsledningen med arga människor som skrek och viftade med armarna. Jag sprängde bomber i depån och sköt av raketer och sysslade med det mesta som upprörde om jag kunde.
Dagen innan hade jag hittat fyra stora frigolitblock i skogen, kanske tio–femton år gamla, täckta av mossa, gräs och jord, de såg verkligen ut som stenar stora som bilar. Dessa hämtades och ställdes som ett stopp rakt över banan där den nya hårnålen fanns. De såg imponerande ut, som stora klippblock som ställts där för att stoppa bilar från att köra den gamla bansträckningen. Ett omöjligt farligt stopp givetvis som ingen skulle ens komma på tanken att göra, men bara jag visste att det var ofarliga frigolitblock.
De inbjudna kom och vi började köra runt dem på banan med Volvos nya stolthet 850. Efter en stund var det Konungens tur att åka med. Han satte på sig säkerhetsbältet och vi hälsade artigt och kallpratade lite när jag sakta körde ut på banan.
Vi hade träffats många gånger innan och han visste att jag inte var att lita på. Första varvet gick i full fart, jag bromsade ned bilen från strax under tvåhundra i den nya hårnålen, jag bromsade rakt mot de enormt stora stenblock som alla tyckte var obehagliga, men ingen sade något om, de stirrade bara stressat mot dem varje varv vi passerade.
På varv tre bromsade jag för sent, ställde upp Volvon i sladd men rätade upp den och körde i hundrafemtio kilometer i timmen rakt mot stenblocken … BLAM, med en stor smäll körde jag rakt igenom och alla i bilen skrek högt i dödsångest.
När vi stod still på baksidan av blocken insåg jag när jag tittade på hur alla i bilen såg ut, att jag troligtvis dragit skämtet lite för lång. Kungen kravlade sig tillbaka upp i stolen och sade med skrovlig röst:
”Jaha, ska vi ha det så här idag.” Adjutanten som satt i baksätet såg likblek ut, men levde. Bilen då tänker ni, hur gick det med en ny fin Volvo 850, njaa lite bucklor blev det men på den tiden var det helt vanligt att alla bilar jag körde fick det.
Skämtet togs emot bra efter några timmar när deras puls gått ner igen. Det var kanske lite väl otäckt, men de fick i alla fall sin ”ride of their life”, det blev ett minne som heter duga, och ja, vi fortsatte vara vänner, och jag fick inte sparken av Volvo.
