Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Jag har tydligen ett världsrekord. Detta är bekräftat av Lamborghinifabriken. Väldigt få har så många kilometer bakom ratten i en Lamborghini Huracán som jag. Jag har kört över 80 000 kilometer med Huracán (två bilar) de sista fyra åren. Nästan varje dag. Jag använder bilen, till skillnad från min kollega Peder Karlsson som skryter med att han köpt en Aventador och sedan låter den stå hos handlaren till försäljning. Jag tror han har kört mindre än 100 mil med sin bil.
Att äga och köra en Lamborghini är självklart helt fantastiskt. Det är en underbar bil på väldigt många sätt. Hur den upplevs på vägen, med sin sinnessjuka närvaro och sitt motorljud. Utseendet är spektakulärt. Ett litet rymdskepp. Att ta bilen på en tur en söndag morgon på fina vägar är väldigt roligt.
Men att leva med den som enda bil är inte lätt. Problemen märker du inte i början, de kommer senare. Efter ett par månader, eller flera år som i mitt fall, finns det en sak jag måste anmärka på: det pinsamt dåliga utrymmet för bagage.
Du har ett supertöntigt litet utrymme i skuffen där fram. Där får det plats en och en halv weekendbag, eller en kabinväska. Inte mer. Det finns plats för lite extra bagage bakom stolarna i kupen, och det är väldigt tacksamt. Här kan du faktiskt pressa in två små weekendbagar till. Dock är det ett jäkla meckande – mina stolar går nämligen inte att fälla framåt. Istället får jag köra en stol så långt bak det går och den andra så långt fram det går. I glipan mellan stolarna kan jag lirka igenom en väska och placera på hatthyllan där bak.
Köper du en cabriolet, eller Spyder som det heter på Lamborghinispråk existerar inte hatthyllan bakom stolarna. Den används av suffletten. Du måste då nöja dig med det minimala utrymmet där fram. Lamborghini Huracán Spyder är för dig som reser extremt lätt.
Att dessa bilar har litet bagageutrymme är ingen slump. Det är ett medvetet val av Lamborghini. Låt mig förklara. Om du tittar på en Lamborghini från sidan finns en obruten linje från taket på kupén till fronten. En enda linje. Inget veck, som på andra superbilar.
Detta kallas för ”Gandini pen stroke”. Den legendariska designern Marcello Gandini, som ritade Countach för en herrans massa år sedan, uppfann denna linje. Den dikterar att vindrutan och bilens front har samma vinkel. Som konsekvens måste föraren och passageraren sitta väldigt långt fram, och bagageutrymmet blir minimalt. Dessutom ska bilen vara minst tre centimeter lägre än motsvarande modell från Ferrari. (Googla höjden på en Gallardo och en Ferrari 430. Gör sedan samma sak med en Huracán och en 458.)
Detta är en viktig del av märkets DNA som de inte kommer att tulla på. Det är därför en Lamborghini ser ut som ett rymdskepp jämfört med alla andra superbilar. Detta är viktigt för mig. Tillräckligt viktigt för att jag ska vara beredd att hitta kreativa lösningar på problemet med utrymme för packning.
Man får göra tuffa prioriteringar. När det är dags för roadtrip med Gran Turismo har jag inte med mig kläder så det räcker en hel vecka. Istället gör jag mig redo att tvätta under resans gång. Finns det ingen tvättservice tvättar jag kalsonger och annat i handfatet på hotellrummet och hänger på tork. Är det panik kan jag få en strumpa torr på ett ögonblick. Jag trär den blöta strumpan över hårtorken som en kådis och trycker full värme. Strumpan blir snustorr på 25 sekunder. Ungefär lika snabbt som bilen passerar 300 km/h från stillastående.
