Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Vi måste tillbaka en del i tiden. Året var 1994 och jag bodde i södra London. Jag var 19 år gammal och hade mitt första jobb – som ambulerande säljare. Jag sålde högtalare, förstärkare och diskjockeybås till nattklubbar och restauranger. Det här var en helt fantastiskt rolig period i mitt liv.
Lönen var minimal. Men vi var fyra grabbar som delade på ett litet hus i den extremt sömniga förorten Purley.
Drömmen var, så klart, en liten sportbil. Jag hittade en svart Triumph TR7 jag verkligen ville ha. Det var dessutom en cab. Då företaget jag jobbade på hade ett väldigt progressivt bonussystem, gick det att reglera lönen genom att jobba mer.
Satan i gatan vad jag jobbade. Tog pass som ingen annan ville ta, jobbade sent på fredag- och lördagkvällar. Det var helt otroligt vad mycket högtalare man kunde få sålt till fulla nattklubbsägare en lördagkväll. Leverans skedde omedelbart – jag hade högtalarna med mig i min lilla skåpbil.
Några månader senare hade jag skrapat ihop hela köpeskillingen – 2.800 pund. Med pengarna på fickan fick jag skjuts till handlaren vid Elephant & Castle där bilen stod. En kvart senare var bilen min. Jag cabbade ned, och satte fart söderut längs A3 (tror jag det var) mot Croydon och sedan Purley.
Problemen började omedelbart. Bara efter några minuter märkte jag att saker och ting inte stod rätt till. En efter en slutade mätarna att fungera. Jag fortsatte dock tappert min färd. Vid ett rödljus märkte jag att det var väldigt varmt i bilen. Sedan började det lukta bränt. Jag körde in till kanten. Där tog det stopp. Motorn dog och det började ryka. Ordentligt. Inom loppet av några minuter var bilen övertänd. Brandkåren kom och släckte.
Jag stod på trottoaren och var förtvivlad. 15 minuter hade jag ägt bilen, innan allt bokstavligen hade gått upp i rök.
Vraket gick direkt till tippen. Jag besökte bilhandlaren. Där gjordes det klart för mig att jag minsann köpt bilen på egen risk, och att det inte alls är ovanligt att engelska bilar brinner upp. Efter att ha bråkat med både bilhandlare och försäkringsbolag gav jag upp. Konstaterade att jag blivit blåst och försökte att inte tänka på det. Även om det var rejält surt, och väldigt mycket pengar för mig på den tiden.
En bra lärdom blev det dock, om än lite dyrköpt och brutal för en 19-årig juniorsäljare med ynklig lön i världens dyraste stad. Nästa bil blev en BMW 318. Den köpte jag i Manchester. Gick som en klocka.
