Sensommaren är en härlig tid på många sätt, men på sätt och vis jobbig. Man har badat, ätit glass och levt omkring under semestern, nu tillbaka till allvaret. Även om jag verkligen gillar att jobba har man blivit ett år äldre.
Att sammanstråla med vänner hör sensommaren till. Några har haft det tufft, kanske förlorat en förälder eller haft inbrott i sommarstugan. Andra har fått fler barn, eller så har äldre barn frigjort sig och flyttat iväg. Någon har skaffat en ny bil, fru, hund eller husvagn.
En ovanligt fin sensommarkväll sätter vi kurs mot en av många öar i Stockholms skärgård, vissa är närmast oupptäckta och till skillnad från Öland eller franska Rivieran är topografin så rik på variation att man ständigt upptäcker något nytt. Stockholm med båt är verkligen härligt, särskilt om man inte är där alltför ofta.
Väl där dukar vi upp pick och pack, tänder grillen. Barnen badar, vi vuxna pratar och äter. Snart dyker en båt upp, och en till, snart ännu en. Ur båtarna strömmar fler människor än båtarna normalt kan bära. Det lastas ur massor av öl, korv och snacks. Det här är gänget som satsar mer på omedelbar tillfredsställelse än solskydd och hälsoappar.
De är högljudda, fulla av glädje och värme, med stora magar, tatueringar, öl och cigaretter i överflöd. Den stillsamma ön fylls av stoj och stim, stämningen är på topp. Doften av billig grillkorv och tändvätska som sprutas direkt på grillkolssäcken sprider sig. Vi kände en viss avund över deras till synes oändliga glädje. Det visade sig att de var från Haninge, ett gäng på trettio personer som lät som en färja med italienska fotbollssupporters.
Jag vet inte vad de jobbar med, kanske de hyr ut vattenskotrar, driver en go-kartbana eller outlet för sportkläder? Och framför allt – vad kör de för bil? Silverado, Cayenne eller X5 Gen I, kanske en 945:a av sista årsmodellen fylld med öl och korv.
Plötsligt lade en lyxig båt från Lidingö till. Den vältränade och stilige skepparen – snarlik Sleepy Joe då han var vicepresident under Obama – anlände diskret men la snabbt en våt filt över den goda stämningen. Lidingö-båten såg ned på Haninge-gänget. Den lilla och deppiga familjen grillade i tystnad dyr fisk från Östermalmshallen på flybridge, de hade det många vill ha, men också det nog ingen vill ha: tråkigt. Yachten utstrålade framgång och välstånd, den skulle platsat i Monaco eller Puerto Bañus. Samtidigt fanns det något sorgligt över deras glädjelösa tystnad. Nåde den som äter choklad eller glass och spiller i lyxyachten! När de väl lämnade, till ljudet av dubbla V8:or på förhöjd tomgång, kom den glada stämningen tillbaka.
”De är högljudda, fulla av glädje och värme, med stora magar, tatueringar, öl och cigaretter i överflöd”
Det var två helt olika världar som möttes i skärgården den dagen med det gemensamt att de tillhör den privilegierade skara som har tillgång till båtliv. De två världarna kanske aldrig skulle korsa varandras vägar i vardagen, men nu delade de samma plats.
Men i trafiken möts vi, amatörer och proffs, glada och buttra. Där finns alla typer av personligheter. Att förstå och möta andra är en utmaning som kräver social skicklighet och flexibilitet. Det är ändå fascinerande hur olika människor är – precis som bilar, unika på sina egna sätt – men ändå kommer överens i trafiken.
Säg att man skulle göra bort sig en aning, korsa en spärrlinje eller köra lite för nära i en kurva. Haninge-gänget skulle le och göra tummen upp. Lidingö-mannen svära och få högt blodtryck. Kanske kör han en X5 laddhybrid eller Tesla Y med 22” helt utan kantmärken, nytvättad och snyggt inbackad på villauppfarten. Kanske får frun inte köra sen hon gjorde ett märke på höger framfälg när hon väjde för ett salongsberusat fyllo. Då krockar jag hellre med Haningebåtens chiptrimmade 530d touring med 42 000 mil, skärmkantsrost, piratfälgar och massor av öl och tändvätska i bagaget. Alltid beredd på en grillfest, och lika glad oavsett status på karossens skavanker.
Det fascinerande är att alla de här möter dig och mig i trafiken. Säg, funkar det inte oväntat bra? Jag känner en äldre man – typ 60 – som ofta kör mellan Göteborg och Stockholm, jag vet inte hur många utläggningar jag hört om hur illa alla kör. Det är ju jättetrist att lyssna på. Jag tänker tvärtom – är det inte fascinerande hur bra trafiken flyter när vi är så olika till temperamentet?
Minnet från båtutflykten har etsat sig fast. När jag ibland blir lite irriterad på en medtrafikant tänker jag – det kan vara Lidingö-båtsmannen som är ute och kör. Och jag vill för allt smör i Småland inte träffa på honom. Så jag ligger lågt.