Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.

Grattis på 50-årsdagen! I dagarna fyllde en mycket viktig bil år. Inte vilken som helst, nej det var självaste Lamborghini Countach som firade jubileum. En bil jag hade på affisch i mitt pojkrum. Blå var den. Med Lamborghini Countach skrivet bakom i neon.

För 50 år sedan, den 11 mars 1971, exakt klockan 11.00, drogs täcket av på den årliga bilsalongen i Genève. Publiken blev stum av förundran. Helt knäpptyst blev det. De hade aldrig sett något liknande förut. Det var ingen bil. Det var ett rymdskepp. En design flera decennier före sin tid.

Två bilar hade Lamborghini lanserat innan. Först ut var 350 GT. Den visades 1963 och var en GT-vagn. Motorn fram och mycket komfort. Detta var Ferruccio Lamborghinis vision av den perfekta superbilen. Den sålde hyfsat bra, men blev aldrig en riktig hit. Den var för lik andra bilar i samma segment för att kunna göra ett starkt intryck. 

Nästa försök var Miura, som visades 1965 i Turin. Det var den första serieproducerade bilen i världen med motorn bakom föraren. Med den tidens mått en liten revolution. Ferrari tog snabbt efter med Dino som också hade motorn i mitten. Några år senare kom även Ferrari 365 GT4 BB, som hade en rejäl V12 bakom föraren. Mer matchad mot Miura. Racet var fortfarande igång, och Lamborghini hade inget rejält försprång än. 

Countach blev bilen där Lamborghini definitivt satte ned foten. Inte bara var motorn i mitten, nu var även designen många steg före Ferraris. Bilen såg ut att komma från framtiden, och dörrarna öppnades uppåt. Uppåt! Så otroligt häftigt. Den blev omedelbart en succé. 

Lamborghini Countach LP400 hette den. LP eftersom motorn var längsmonterad och satt baktill, 400 då den var på nästan fyra liter. 

Countach producerades i hela sexton år, i nära 2 000 exemplar mellan 1974 och 1990. En evighet i bilsammanhang, där en normal livscykel var sex–sju år. En väldans massa varianter blev det. Först LP400, som följdes av LP400 S. S som i sport, som hade lite extra pulver. Sedan kom LP500 som hade större motor. (LP400 hade en V12 på 3,9 liter, LP500 var på 4,7). Några år senare lanserades 5000QV och 25th Anniversary. Motorn var då borrad till 5,2 liter. (Dagens V12-bilar från Lamborghini är på 6,5 liter.)

En rolig detalj är att Lamborghini experimenterade med turboladdning. År 1984 presenterade de LP500 Turbo S i Genève. Motorn lämnade, med den tidens mått, otroliga 740 hästkrafter.

Kan du tänka dig! En superbil med 740 hästkrafter när närmaste konkurrent (Ferrari 288 GTO) hade knappt 400. Det hade varit något. Lamborghinin hade en toppfart på över 330 km/h. En sensation. Projektet övergavs tyvärr. Bara två bilar byggdes. Synd.

Det finns en viktig person du måste känna till. Countach ritades av designbyrån Bertone. Där jobbade en man vid namn Marcello Gandini. Herr Gandini är legendarisk inom bildesign. Han är känd för något som kallas ”The Italian Wedge”, en typ av bildesign med väldigt spetsigt utseende. Lancia Stratos, bland annat. Marcello Gandini har designat många andra bilar hos Lamborghini, framför allt Miura och Diablo. Han har även ritat Bugatti EB110.

Countach blev en extremt viktig bil för Lamborghini. Inte bara sålde den som smör i solsken och satte varumärket på kartan. Det var numera inga tvivel om att Lamborghini var en värdig utmanare till Ferrari i Maranello. Countach lade också grunden till Lamborghinis DNA. Alla moderna bilar från fabriken i Sant’Agata härstammar från denna design.

Jag fick det förklarat för mig av Mitja Borkert, nuvarande chefsdesigner på Lamborghini. Jag träffade honom senast i Bahrain vid lanseringen av Huracán Evo för några år sedan. 

Flera saker är viktiga. Dramatisk design som är flera år framför alla andra konkurrenters. Gandinis ”pen stroke” dikterar bilens utseende. Linjen är framför allt synlig i vecket mellan vindruta och nos. Så litet veck som möjligt. Helst ska linjen vara obruten.

Detaljer i hexagonal skepnad återkommer i lysen och detaljer i inredningen. Väldigt många saker, som exempelvis utblås av friskluft i kupén, är hexagonala i alla bilar. Sist men inte minst måste karossen vara tre centimeter lägre än närmaste konkurrent från Ferrari. 

Det stämmer faktiskt. Lamborghini håller sig troget till det DNA som deras 50-åring lade grunden till. Huracán är exakt tre centimeter lägre än en Ferrari 488 och F8. Jag vågar lova att nästa modell av Lamborghini kommer att vara precis tre centimeter lägre än motsvarande Ferrari. En detalj som fått många konsekvenser för designen. I en Lamborghini sitter föraren mycket längre fram än i en Ferrari.

Vidare måste en Lamborghini låta spektakulärt. Helst lika vackert som de första V12-bilarna på 70-talet. Det ska låta mycket och gärna några tonarter över annan trafik. Det är därför Lamborghini kommer att undvika turboaggregat på sina superbilar så länge det går. Ljudet är fantastiskt, något de snart är ensamma om.

Där har du det. Nu är du bättre informerad än 90 procent av dina vänner. Allt har att göra med Countach som visades för exakt 50 år sedan. En Lamborghini ska låta bättre, ha mer dramatisk design och vara lägre än en Ferrari. Anledningen är Countach. Stort grattis på 50-årsdagen!

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.

I veckan var jag på hälsokontroll. Jag gör den varje år, hos en populär läkare här i byn. Han tar inte bara hand om slöfockar som jag själv, utan även om ett helt gäng väldigt framgångsrika tävlingscyklister. Italiens nationalsport. I hans väntrum och på väggarna finns massvis med bilder på cyklister, signerade porträtt och framför allt troféer. 

Som vanligt tog han puls och blodtryck, jag fick säga ”aaahhh” och blev sedan kopplad till en EKG-maskin. Allt var okej, som tur var. Som vanligt lite högt blodtryck, men inget allvarligt. 

Det roligaste med att träffa läkaren är inte undersökningen, utan pratstunden efteråt. När han kollat att min kropp är okej, sitter vi gärna och pratar i minst en halvtimme. Vi pratar träning och hur kroppen fungerar. 

Den här gången fick jag lära mig något vansinnigt intressant. Så intressant att jag måste dela med mig detta till dig. Hans vänner på universitetet i Pisa, inte långt från där jag bor, har forskat på vilka faktorer som är viktigast för att man ska leva länge. Tydligen kan allt kokas ned till fyra enkla saker. 

Det första handlar om kost. Vad du stoppar i dig. Är du tävlingscyklist på elitnivå? Då ska du äta så mycket pizza och makaroner du kan. Du behöver snabb energi i kompakt format. För alla oss andra gäller det att undvika socker och kolhydrater.

Viktigast av allt? Att inte äta för mycket mat. Gärna färre kalorier än vad du behöver, med långa avbrott under dygnet där du inte äter alls. Du ska inte äta senare än klockan sju på kvällen, skippa frukosten och ät först vid lunch. Då skapas det en tidsperiod varje dag där kroppen får chans att ställa om förbränningen och bränna fett. Tydligen är det superbra för immunförsvaret också. 

Träning är självklart viktigt. Du måste röra på dig och få upp flåset ett par gånger i veckan. Pulsen måste upp, och vara hög i minst en kvart, gärna i en halvtimme. Du måste belasta ditt blodomlopp. Orkar du inte springa, testa att cykla eller ta långa promenader med snabba steg. 

Lite oväntat handlade inte allt om mat och träning. Den tredje viktigaste faktorn för ett långt liv är meningsfulla relationer. En partner du trivs med och minst ett par nära vänner är väldigt viktiga, framför allt senare i livet. Ensamma människor dör yngre. Detta är statistiskt säkerställt och nästan lika viktigt som att inte äta för mycket och att röra på sig. 

Intressant!

Nu till den fjärde faktorn. Spänning. Du måste absolut och omedelbart hitta en aktivitet som du tycker är spännande. Vare sig det är att köra bil på Nürburgring, flyga segelflygplan eller klättra i berg. Du behöver hitta aktiviteter som utmanar dig och ger dig en rejäl dos adrenalin. Adrenalin är livets serum i dess renaste form och kan bokstavligen återuppväcka döda. Du måste ha en liten dos adrenalin ibland. Det gör dessutom ditt liv roligare att leva. 

Alkohol då, undrade jag. ”Inga problem”, svarade doktorn och pekade på en stor karta bakom honom med Italiens alla kända vindistrikt. ”Så länge du dricker rödvin från Toscana.”

Sedan lutade han sig fram över sitt skrivbord och sade att det är mycket bättre för hälsan att dricka några glas vin varje kväll med sina vänner än att sitta hemma själv och vara sur. 

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.

Nu ska vi köpa en kul bil. Eller rättare sagt, utforska mina kriterier som bestämmer vad som ska införskaffas. Mina köp följer nämligen ett specifikt mönster. 

En viktig aspekt vid varje bilköp i Sverige är förmågan att ta med barn på resan. Detta kan vi helt och hållet bortse från, eftersom jag medvetet valt bort barn i mitt liv. Jag har inga egna barn, och jag är helt befriad från längtan att skaffa barn. Barn representerar inget positivt för mig, som det verkar göra för de flesta andra. Det räcker att jag ser på mina vänner. Så fort barn har kommit in i bilden har deras frihet inskränkts dramatiskt. Mycket mer ansvar. Inga fler sportbilar. En situation som jag helt enkelt vill slippa. 

Ni får kalla mig egoistisk, eller vad ni vill. Jag tycker dock inte världen behöver fler människor just nu. Dessutom är jag alldeles för barnslig för att ha egna knoddar. Resten av världen verkar väldigt duktiga på detta, så jag överlåter det åt er. 

Vilket betyder något viktigt. Jag behöver aldrig köpa en bil som har fler än två säten. Jag behöver aldrig skaffa något för att det är praktiskt eller för att kunna lasta mycket. Det är därför alla konsumentorienterade biltester i den här tidningen är helt meningslösa för mig. Det spelar aldrig någon roll hur många mjölkpaket som får plats i bagageutrymmet, eller hur många cyklar man kan ha på taket.

Vad är det då som spelar roll? En hel del andra saker. Här är de fem viktigaste egenskaperna jag söker i en bil.

”En annan bil som har karaktär är Pontiac Aztek. Du vet, Walter Whites ljusgula stadsjeep i serien Breaking Bad. Den är så hemsk på alla sätt att det är svårt att inte gilla den.”

1. Är den vacker? Den måste vara snygg att se på. Jag skulle aldrig köpa en bil om den var ful. Samtidigt är det väldigt få bilar jag tycker är fula. Fiat Multipla är inte ful. Den har karaktär, och är fantastisk på många sätt. Tydligen har den världsrekord i praktiska förvaringsutrymmen. Det finns små fack och luckor överallt i kupén. En annan bil som har karaktär är Pontiac Aztek. Du vet, Walter Whites ljusgula stadsjeep i serien Breaking Bad. Den är så hemsk på alla sätt att det är svårt att inte gilla den. Summan av två negativa tal blir faktiskt ett positivt tal. Konstigt nog. 

2. Är den unik? En sak som definitivt triggar min köpimpuls är om bilen är speciell. Om det byggts få exemplar eller om den har en egenskap som få andra har. Den mest unika bil jag ägt måste vara Renault Clio V6. En helt vanlig Clio, fast med motorn placerad i mitten, bakom föraren. En stor V6:a med massvis av vrid. Hyfsat kul att köra, men läskigt svårkörd när det går undan. En annan som platsar i denna kategori är BMW Z3 M Coupé. Dock har jag inte ägt den. Än. 

3. Har den en rejäl motor? Motorn är viktig, mycket av bilens själ finns där. Världens absolut bästa motor är Mercedes-AMG:s 6,2 liter stora V8 utan turbo eller kompressor, som slutade produceras för några år sedan. Den är helt underbar och har en svårt beroendeframkallande sång. Bäst i klassen? CLK 63 Black Series och SLS. Lyssna och njut. 

4. Är den rolig att köra? Bilen måste självklart vara kul. Den roligaste jag kört är Mitsubishi Lancer EVO VI. Den näst roligaste är Lotus Exige V6. Den sistnämnda är en extremt kompetent liten superbil för väldigt vettiga pengar. Lotus får för lite uppmärksamhet tycker jag. Funderar du på att köpa en Porsche 718? Tips: provkör gärna en Lotus Exige S först. 

Nu till den sista, och kanske viktigaste, egenskapen jag sätter värde på när jag väljer bil: 

5. Är den spektakulär? Du läste rätt. Jag älskar spektakulära bilar. Dörrar som öppnas på konstiga sätt, som på Lamborghini Aventador eller McLaren. Annorlunda avgassystemslösningar som sidepipes på Dodge Viper, eller med utblåsen uppåt som på Porsche 918. Ibland räcker det med att bilen har en ovanlig färg. Gult är absolut inte fult. Ljusblått är supersnyggt. Grönt är väldigt underskattat. Även bra kombinationer mellan exteriör och interiör färg triggar köpimpulsen. 

Jag såg en Porsche Speedster häromdagen. Den var mjölkvit och hade beige och röd inredning. Låter kanske hemskt, men den var riktigt läcker i verkligheten. Världen behöver inte fler gråa eller svarta bilar.