Snurrigare leksak får man leta efter. Håll i hatten och häng med på en provtur i småbilen som fick storhetsvansinne och utmanar de riktiga sportbilarna.
|
Nej,
det går bara inte. Att köra Clio V6 snyggt och polerat alltså.
Det får bli en runda till. Runt runt i däckröken. Hur
kul som helst på en racerbana.
Snurrigare bil går inte att hitta. Snurrig på alla sätt. Bara tanken på att hänga i en treliters V6-motor baktill i en småbil!
Tanken föddes för ett par år sedan och prototypen har valsat runt på bilsalongerna för att pejla intresset. Redan förra året kom man igång med en racingserie med Clio V6:or, men nu är det alltså äntligen dags för oss vanliga dödliga att känna på besten.
Och gissa om man känner sig dödlig bakom ratten!
Redan vid första ögonkontakten förstärks självbevarelsedriften. När man sedan börjar kolla fakta och ser att tomvikten fördelar sig så att framhjulen bär 535 kilo och bakhjulen 800 och sen lägger ihop det med alla rykten om benägenheten att snurra, så är det med en viss darrning på manschetten man tar plats.
Inredningen är en riktig be-svikelse. Allt är standard-Clio, eller åtminstone standard 172-hästars Clio. Tittar man över axeln är dock bilden en helt annan.
Direkt bakom framstolarnafinns ett litet utrymme med ett lastnät, lagom för tröjan, jackan eller handväskan.
Sen är det fullt.
Av motor.
Trodde man sig sitta i en vanlig Clio 172 så försvinner den illusionen med besked i samma ögonblick startnyckeln vrids om. Det låter stort, mycket och sexigt. Det vill säga sexcylindrigt med en extra spets.
Tillhör man ljudfreakarna får man nästan lust att köra med de dubbla motorluckorna av så att hela kupén förvandlas till en resonanslåda.
Men efter en stunds körning inser man vitsen med de dubbla locken. Till och med när de är på hör man nämligen fullt tillräckligt av motorn.
Råkar man sen har rutan i förardörren öppen ackompanjeras ljudet dessutom av ett tydligt flåsande från gasspjället som hörs genom luftintaget bakom dörren.
Det är inte utan att man får visioner av racersportvagnar och Le Mans. Gissningsvis har Tom Walkinshaw Racing som utvecklat och bygger bilen på uppdrag av Renault lagt ner mycken möda på att stämma av både insugs- och avgasljud så att det ger rätt vibbar.
Efter det försvinner tyvärr en del av racingillusionen. Pedalstället känns lite vekt och växellådan inte helt precis. På en punkt är den dock racerbilsmässig så det förslår den har precis så begränsat styrutslag som en racer. Det betyder en svängradie typ supertanker och många omtag vid parkering.
Hur
skall det gå att köra fort med en bil som har så sega
reaktioner?
Jo tack, utmärkt. Den osedvanligt långsamma styrningen kompenseras nämligen av en kraftig casterreaktion. Så kraftig att fronten rör sig i sidled när man står stilla och lägger om ratten.
Det gör att besten byter kurs bara man tänker på att styra och att den styr in blixtsnabbt initialt, men när man utnyttjat den snabba reaktionen står man där med samma sega styrning.
Vid normal körning på landsväg spelar det inte så stor roll, förutom att det känns som två olika styrningar i fart och vid långsamma manövrar. Men när man åker fort, eller gasar på en bana, känns det helskumt till en början. Styrningen upplevs som omden har omvänd progressivitet, det vill säga att den är blixtsnabb runt mittläget och allt segare ju mer man rattar.
Det, i kombination med det begränsade maximala rattutslaget, gör att det är jättesvårt att balansera bilen ien sladd. Antingen understyr det, eller snurrar. Med lite träning lyckas man kanske en gång av fyra med att balansera ut baken så mycket att man slipper understyrning och samtidigt så lite att man inte snurrar. Svårkört så det räcker med andra ord.
Samtidigt oerhört underhållande. Speciellt de där gångerna när man lyckas och de blir som tur är fler ju mer man tränar.
Lika svårt som det är att köra fort på en bana med Clio V6, lika marigt måste det har varit för Renault och partnern Tom Walkinshaw Racing att överhuvudtaget få bilen att funka.
Förutsättningarna var knappast de bästa: Ta en populär framhjulsdriven småbil, släng bort drivpaketet fram och häng istället i ett V6-paket från Laguna baktill!
Motorn har fått aningen mer effekt, men är absolut ingen sportmaskin. Räddningen är möjligen den sexväxlade PK6-lådan hämtad från diesel-Lagunan. Motorn gillar inte att varva, och lådan är optimerad för en vridstark diesel. Alltså lönar det sig knappast att varva över 5 000 r/min.
Så länge Clio var en stylingstudie, eller en racebil, var det väl inte så noga med konstruktionen. Men nu skall den också funka på vägen för dig och mig och då blir det kinkigt.
Det jobbades länge på att hitta en chassisättning som funkade överhuvudtaget, och om jag låter kritisk när jag beskriver köregenskaperna så måste man ändå imponeras av att man faktiskt fått den att fungera så här pass bra. Kollegorna på den engelska tidningen Autocar berättar hur man under utvecklingstiden kunnat se mängder av kvaddade Clio V6 utanför TWR i Oxford.
Till sist har man valt en mjuk sättning för att i möjligaste mån bibehålla inte bara fjädringskomforten, som förresten är förvånansvärt bra, utan även ett visst mått av kursstabilitet.
En annan sak man gjort för att förbättra stabiliteten är att man förlängt hjulbasen med 40 millimeter, och det är först när man gör, eller blir tvungen att göra, snabba manövrer som den relativt mjuka fjädringen får problem att hantera den enorma vikten över bakvagnen.
Kanske skulle det kännas bättre med något styvare stötdämpare som kontrollerade fjädringsrörelsen.
Något som funkar briljant är dock bromsarna. Med komponenter från bland annat AP Racing har man lyckats med det som bland annat Opel inte fått till i sin Speedster: Att få en perfekt brombalans i kombination med ett väl fungerande ABS-system i en bil med så ojämn viktfördelning och olika stora fram- och bakhjul.
Det
är nästan Porscheklass på bromsarna, men när det
gäller balansen noterade den Porscheerfarne kollegan Gunnar Dackevall
att Clio V6 känns lite som "en gammal 911 fast sämre",
att köra på Knutstorpbanan.
Sen blev det nästan slagsmål på redaktionen om att få köra Clio V6, alla ville uppleva en bil som KRÄVER att föraren inte sitter och drömmer i mobiltelefon.
Kanske är det ett tips till trafiksäkerhets-
forskarna – kräv att man tillverkar bilar som är så spännande att köra att ingen somnar. Dessutom bilar som blir så spännande redan i relativt låga farter. Är man fumlig kan man få nära döden-upplevelser i 50 bakom ratten på en Clio V6!
I skrivande stund är det dock inte klart om den skall säljas i Sverige. Men om du också vill uppleva hur det känns att KÖRA bil lämna en intresseanmälan hos din Renaulthandlare. Priset lär hamna runt 325-330 000:-.
Snurrigare bil går inte att hitta. Snurrig på alla sätt. Bara tanken på att hänga i en treliters V6-motor baktill i en småbil!
Tanken föddes för ett par år sedan och prototypen har valsat runt på bilsalongerna för att pejla intresset. Redan förra året kom man igång med en racingserie med Clio V6:or, men nu är det alltså äntligen dags för oss vanliga dödliga att känna på besten.
Och gissa om man känner sig dödlig bakom ratten!
Redan vid första ögonkontakten förstärks självbevarelsedriften. När man sedan börjar kolla fakta och ser att tomvikten fördelar sig så att framhjulen bär 535 kilo och bakhjulen 800 och sen lägger ihop det med alla rykten om benägenheten att snurra, så är det med en viss darrning på manschetten man tar plats.
Inredningen är en riktig be-svikelse. Allt är standard-Clio, eller åtminstone standard 172-hästars Clio. Tittar man över axeln är dock bilden en helt annan.
Direkt bakom framstolarnafinns ett litet utrymme med ett lastnät, lagom för tröjan, jackan eller handväskan.
Sen är det fullt.
Av motor.
Trodde man sig sitta i en vanlig Clio 172 så försvinner den illusionen med besked i samma ögonblick startnyckeln vrids om. Det låter stort, mycket och sexigt. Det vill säga sexcylindrigt med en extra spets.
Tillhör man ljudfreakarna får man nästan lust att köra med de dubbla motorluckorna av så att hela kupén förvandlas till en resonanslåda.
Men efter en stunds körning inser man vitsen med de dubbla locken. Till och med när de är på hör man nämligen fullt tillräckligt av motorn.
Råkar man sen har rutan i förardörren öppen ackompanjeras ljudet dessutom av ett tydligt flåsande från gasspjället som hörs genom luftintaget bakom dörren.
Det är inte utan att man får visioner av racersportvagnar och Le Mans. Gissningsvis har Tom Walkinshaw Racing som utvecklat och bygger bilen på uppdrag av Renault lagt ner mycken möda på att stämma av både insugs- och avgasljud så att det ger rätt vibbar.
Efter det försvinner tyvärr en del av racingillusionen. Pedalstället känns lite vekt och växellådan inte helt precis. På en punkt är den dock racerbilsmässig så det förslår den har precis så begränsat styrutslag som en racer. Det betyder en svängradie typ supertanker och många omtag vid parkering.
|
Jo tack, utmärkt. Den osedvanligt långsamma styrningen kompenseras nämligen av en kraftig casterreaktion. Så kraftig att fronten rör sig i sidled när man står stilla och lägger om ratten.
Det gör att besten byter kurs bara man tänker på att styra och att den styr in blixtsnabbt initialt, men när man utnyttjat den snabba reaktionen står man där med samma sega styrning.
Vid normal körning på landsväg spelar det inte så stor roll, förutom att det känns som två olika styrningar i fart och vid långsamma manövrar. Men när man åker fort, eller gasar på en bana, känns det helskumt till en början. Styrningen upplevs som omden har omvänd progressivitet, det vill säga att den är blixtsnabb runt mittläget och allt segare ju mer man rattar.
Det, i kombination med det begränsade maximala rattutslaget, gör att det är jättesvårt att balansera bilen ien sladd. Antingen understyr det, eller snurrar. Med lite träning lyckas man kanske en gång av fyra med att balansera ut baken så mycket att man slipper understyrning och samtidigt så lite att man inte snurrar. Svårkört så det räcker med andra ord.
Samtidigt oerhört underhållande. Speciellt de där gångerna när man lyckas och de blir som tur är fler ju mer man tränar.
Lika svårt som det är att köra fort på en bana med Clio V6, lika marigt måste det har varit för Renault och partnern Tom Walkinshaw Racing att överhuvudtaget få bilen att funka.
Förutsättningarna var knappast de bästa: Ta en populär framhjulsdriven småbil, släng bort drivpaketet fram och häng istället i ett V6-paket från Laguna baktill!
Motorn har fått aningen mer effekt, men är absolut ingen sportmaskin. Räddningen är möjligen den sexväxlade PK6-lådan hämtad från diesel-Lagunan. Motorn gillar inte att varva, och lådan är optimerad för en vridstark diesel. Alltså lönar det sig knappast att varva över 5 000 r/min.
Så länge Clio var en stylingstudie, eller en racebil, var det väl inte så noga med konstruktionen. Men nu skall den också funka på vägen för dig och mig och då blir det kinkigt.
Det jobbades länge på att hitta en chassisättning som funkade överhuvudtaget, och om jag låter kritisk när jag beskriver köregenskaperna så måste man ändå imponeras av att man faktiskt fått den att fungera så här pass bra. Kollegorna på den engelska tidningen Autocar berättar hur man under utvecklingstiden kunnat se mängder av kvaddade Clio V6 utanför TWR i Oxford.
Till sist har man valt en mjuk sättning för att i möjligaste mån bibehålla inte bara fjädringskomforten, som förresten är förvånansvärt bra, utan även ett visst mått av kursstabilitet.
En annan sak man gjort för att förbättra stabiliteten är att man förlängt hjulbasen med 40 millimeter, och det är först när man gör, eller blir tvungen att göra, snabba manövrer som den relativt mjuka fjädringen får problem att hantera den enorma vikten över bakvagnen.
Kanske skulle det kännas bättre med något styvare stötdämpare som kontrollerade fjädringsrörelsen.
Något som funkar briljant är dock bromsarna. Med komponenter från bland annat AP Racing har man lyckats med det som bland annat Opel inte fått till i sin Speedster: Att få en perfekt brombalans i kombination med ett väl fungerande ABS-system i en bil med så ojämn viktfördelning och olika stora fram- och bakhjul.
|
||||||||||||||||||||||||||||||||
Sen blev det nästan slagsmål på redaktionen om att få köra Clio V6, alla ville uppleva en bil som KRÄVER att föraren inte sitter och drömmer i mobiltelefon.
Kanske är det ett tips till trafiksäkerhets-
forskarna – kräv att man tillverkar bilar som är så spännande att köra att ingen somnar. Dessutom bilar som blir så spännande redan i relativt låga farter. Är man fumlig kan man få nära döden-upplevelser i 50 bakom ratten på en Clio V6!
I skrivande stund är det dock inte klart om den skall säljas i Sverige. Men om du också vill uppleva hur det känns att KÖRA bil lämna en intresseanmälan hos din Renaulthandlare. Priset lär hamna runt 325-330 000:-.
Text: Robert Petersson
Foto: Andreas Hillergren
Foto: Andreas Hillergren