Elservon är elektroniskt styrd och programmet kan varieras med den ”Sport”-knapp som sitter på konsolen till vänster om växelspaken. Trycker man in den blir styrningen lite trögare samtidigt som gasresponsen blir rappare. Dock inte i riktigt samma grad som i de M-modeller som redan tidigare haft en knapp av det här slaget.
Problemet är att Z4-styrningen upplevs som aningen vag runt mittläget, för att sedan ge ett lite artificiellt motstånd så fort man lägger om litegrann. En bagatell kan tyckas, men just styrkänsla är en så central sak när det gäller BMW-bilar att minsta försämring måste noteras.
Så länge vägen är helt slät funkar styrningen någorlunda, men det upplevs som om ojämnheter inte tillåts ge den feedback man behöver för att korrekt bedöma underlag och grepp och det är liksom något som saknas.
|
Det är trångt om saligheten, framförallt på bredden och det är tur att förarplatsen är så välformad att armbågarna passar precis i urtaget ovanför armstödet i dörren, och på mittkonsolen. Helst skulle jag vilja sitta lite lägre, något som säkert inte är omöjligt då det är luft under stolen, men någon justering finns inte. Dessutom sitter ratten lite lågt och går inte att justera.
Samma minimalistiska tänkande går igen när det gäller resten av bilen. Säkerhetsmässigt får man nöja sig med krockkuddar framför förare och passagerare, samt ABS-bromsar. Sedan är det upp till föraren, några hjälpsystem av typ antispinn och antisladd finns inte. Det enda man har till sin hjälp är en mekanisk diffbroms av Torsentyp.
Chassit är individuellt runtom, men så annorlunda satt att Honda S2000 känns som om den kom från en annan planet än BMW Z4. Där BMW:n är mjukt följsam men krängstyv, är Hondan studsigt stenhårt fjädrad, samtidigt som den faktiskt kränger en del.
En annan chock är den telepatiskt direkta styrningen med bara 2,5 rattvarv mellan fulla hjulutslag. Det räcker med att tänka kurva så svänger man och det vill till att vänja sig av med att hålla hårt i ratten. Samma sak gäller den sexväxlade växellådan. Slagen är lika korta som utväxlingarna är täta och till en början känns S2000 så nervig att den bara blir jobbig att köra.
Men så händer det. Efter lite tillvänjning lär man sig att samarbeta med bilen och när sedan den perfekta vägen, en slät, kurvig sak med många höjdskillnader och fri sikt, dyker upp är man förlorad. Här är Hondan oslagbar. Upp till 6 000 varv i minuten känns den som vilken tvålitersmotor som helst, men sen släpper den råa maskinen hämningarna totalt.
Man får en åsnespark i ryggen och varvräknaren exploderar till, och förbi, 9 000-markeringen…
Med hjälp av den täta lådan kan man sen ligga där och lira mellan vridmomenttoppen vid 7 500 r/min och effekttoppen som nås vid 8 300.
Det är inget snack om saken, när omständigheterna är perfekta och man själv är toppkoncentrerad är Hondan oslagbar.
Men minsta ouppmärksamhet när Torsendiffen hugger in lite tvärt gör att aktern tappar greppet och då gäller det att vara blixtsnabb.
Men, och det är ett stort men, det är tröttsamt i längden när det nerviga chassit reagerar som ett retat fullblod på minsta störning.
Med lite avtrubbade sinnen sitter jag där och kör på motorvägen snett bakom BMW:n när plötsligt vinkeln blir helt rätt och de spretiga Z4-formerna harmonierar för första gången. På rätt avstånd och i rätt vinkel bildar fram- och bakskärmarna en enda harmonisk dubbelkurva och det blir omöjligt att fortsätta döma ut Z4 av formskäl.
Dessutom kommer jag på mig själv med att längta efter BMW-komforten, även om inte fjädringen är den allra bästa. BMW Z4 är en bil att leva med.
Inte minst för att den är ganska vettig ekonomiskt, till och med förbrukningen är helt OK. Vi vågar till och med påstå 3,0 är ett vettigare alternativ än den billigare Z4 2,5. Den starkare och mer karismatiska motorn, samt merutrustningen, upplevs som värda mycket mer är 54 000:–.
Honda S2000 vill man inte äga, bara låna och busa med. Hondateknikerna har skapat en leksak för sig själva – och eventuellt likasinnade. En egotrippad skapelse som lätt gör föraren i gasgladaste laget, nästan på gränsen till asocial.
BMW å sin sida har gjort en sportbil i Hollywoodutförande. Men det betyder inte att den är dålig – tvärtom.
BMW Z4 vinner stort på sin publikfriande charm.