|
Nu börjar det bli lite temp på oljan och jag rullar försiktigt iväg ut på slingan. Det känns att det är kallt och jag inser att det kommer att ta tid innan jag får grepp i de breda däcken. Jag vet alltför väl vad som händer när mer än 600 hästar griper tag i kalla däck. Det här är definitivt ingenting som man vill sätta i räcket! Jag slås av hur lättarbetat allt är, reglage, växellåda, koppling, bromsar. Allt är så oerhört välavstämt och balanserat. Det är perfekt harmoni och man passar in där som förare som en naturlig kugge i ett klockrent maskineri. Fenomenalt.
Jag kör en 5–6 varv och går sedan in i depå. Mest av gammal vana och bara för stämma av att allt är i sin ordning. Ingen konstig rökutveckling, inga punkteringar eller något annat elementärt som brister. Allt verkar vara i god form och jag drar på mig hjälmen för att elda på lite under några varv.
Banan är, som sagt inte idealisk för bilen även om den smidigt tar sig igenom de korta svängarna och chikanerna. Trots att det sitter både hårt ställda dämpare och fjädrar så känns den lite mjuk i kurvorna. Men det är nog bara bra med tanke på de mjuka däcken och banans beskaffenhet. Det blir alltid lite halkigt på den här typen av anläggningar och då kör man gärna med en något mjukare set-up.
I bortre delen av banan är det två mycket långsamma chikaner och ett parti med riktiga ”Mickey Mouse-kurvor.” Bilen är lättkörd och jag utnyttjar friskt viktförskjutningen som uppstår i broms och acceleration. Jag kan få bra med vikt på framvagnen under inbromsning så att bilen styr in fint i svängen. Sedan sköts resten med den enorma effekten och man balanserar hela paketet med gasen. Det är skojigt men skulle inte fungera så bra på sikt. Jag funderar lite grann på hur jag skulle vilja ändra på saker och ting om det vore allvar, men glömmer det snart i njutningen av att bara få leka.
Efter den riktigt långsamma delen följer ett parti med långa, ganska snabba kurvor där den första är under acceleration från tvåans växel. Den är intressant, inte minst därför att man måste få i trean mitt i kurvan och det är inte lätt. Här har man väsentligt högre fart och får balansera med gasen. I nästa kurva går det ännu fortare och jag får göra en så kallad short-shift till fyran. Det innebär att växeln åker i lite tidigare än normalt. Men det gör ingenting med den här motorn, för det matar på med ohämmade krafter, oavsett vilket varvtal man befinner sig på. Som mest går det inte fortare än ca 230 km/timmen. Den skönaste upplevelsen av allt är att ha ljudet alldeles bakom sig när man går ner genom växellådan. Man blir alldeles betagen av fräsandet och smattrandet. Det låter precis som det ska göra om en riktig racer. Hela körupplevelsen är klart beroendeframkallande.
En stund senare, när solen är på väg ner över de vackra topparna i väster är det dags att prova högfartspartiet. Jag är nöjd med banåkningen även om jag gärna hade kört några timmar till.
Nu spänner jag åt bältena lite extra. Några av anhängarna tror att jag ska kunna toppa bilen på den tre kilometer långa sträckan. Jag vet att det är omöjligt.
Bilen är kapabel att göra minst 360 med den nuvarande bestyckningen, men det går åt ett långt stycke väg för att det ska vara möjligt. Jag utnyttjar en påfartsväg för att få upp momentet lite och i början accelererar det våldsamt. Det känns som att det skulle kunna gå 400 i stället för 300. Men, som alltid så blir det ett hinder runt 300 km/h. Det händer alltid något med bilarna i det skedet, ett slags tröghetsmoment som måste passeras.
Det är samma sak med väggreppet. Det som hittills fungerat skapligt, ställs verkligen på spets uppe i de här farterna. Alla som tror att det är ett nöje att köra över 300 bör få sig en tankeställare. Det kan vara det, men det är inte många bilar som kan leverera den känslan.
Vi lyckas i alla fall komma en bit över 300 och det känns mycket bra i en McLaren. Men det vore väl också själva f-n om det inte gjorde det, till det priset.