|
Det är nu mer än 16 år sedan som Audi visade sin urquattro på Genèvesalongen, en bil som skulle bana väg för en veritabel boom för den fyrhjulsdrivna personbilen. Visst hade Subaru populariserat 4WD för vanligt folk, men Audi var först med att koppla in sin fyrhjulsdrivning permanent.
Därmed kom man runt problemet med att ha en bil som uppför sig på två helt olika sätt beroende på vilket sätt spaken vid sidan om växelspaken var inställd.
De första quattrobilarna har manuellt låsbara diffspärrar både mellan fram- och bakaxel och bakhjulen, som på en militär terrängbil ungefär. Inget slår därför en gammal Audi quattro när det gäller ren framkomlighet.
Systemet var lite knöligt att använda för de mindre tekniskt bemedlade och Audi, med flera, jobbade vidare med olika typer av automatiska spärrar som eliminerade den mänskliga faktorn. Audi använder idag inga som helst manuella styrsystem i sina quattrobilar.
I mitten av 80-talet introducerade Volkswagen sitt Syncrosystem, som enkelt kan uttryckas som passiv fyrhjulsdrivning. Istället för att mekaniskt driva alla hjulen via differentialer lät man bakhjulen åka med via en burk fylld med lameller badande i silikon!
När hastighetsskillnader uppstår i silikonpaketet drar framhjulen med sig bakhjulen och momentet hamnar istället hos bakhjulen som har grepp.
Fördelarna är uppenbara: framhjulsdriften prioriteras alltid och bilen behåller i stort sett samma köregenskaper som den framhjulsdrivna.
Nackdelen är att den passiva fyrhjulsdriften inte är lika vass när det gäller ren framkomlighet.
Volvos system är snarlikt Volkswagens, förutom att Volvo använder sitt anti-spinnsystem i kombination med fyrhjulsdriften.
Vilket system som är bäst? Det får framtida tester utvisa.