”Berlinmuren faller – DDR öppnar gränserna”, skrek Dagens Nyheters förstasida den 10 november 1989. Det är 30 år sedan Europa vaknade upp till beskedet att Järnridån till slut var på väg att falla samman.
I den här artikeln kan du hänga med på en resa genom DDR där vi framför allt tittar närmare på Järnridåns stolthet nummer ett: Trabanten.
För bästa upplevelse rekommenderar vi att du lyssnar på tysk 1980-talsmusik, så koppla in lurarna och kör igång Bap, Pink Floyd eller Kraftwerk.
Fabriken bygger nu Volkswagens elbil
Trabant-projektet inleddes på 1950-talet för att bli Östtysklands svar på Västtysklands Volkswagen och visionen om en billig och enkel folkbil. Den tillverkades av VEB Sachsenring Automobilwerke i Zwickau – händelsevis samma fabrik som nu ska bygga Volkswagens folkelbil ID 3.
Det är också fabrikens namn som sitter i bilens front: bokstaven S står för Sachsenring Automobilwerke.
1954 byggdes den första modellen, P50, vars karossdelar på grund av den stora råvarubristen i Östtyskland tillverkades av duroplast, en för tiden modern hårdplast, och som framställdes av sovjetisk återvunnen bomull.
Det var samma råvarubrist som gjorde att Trabanten byggdes nästan helt oförändrad genom alla år. Även den extremt ineffektiva produktionen behölls under alla år och det var kanske den främsta anledningen till bilens dåliga byggkvalitet. De anställda i fabriken jobbade under livsfarliga förhållanden, bland annat utan andningsskydd i lackverkstaden.
Ingen autobahnraket
På 1960-talet kom den modell som vi förknippar med Trabant. Den kom nämligen att se likadan under alla år. Några få detaljer uppdaterades – som oljestickan, som i senare modeller monterades fast i motorhuven.
Trabant 601 hade en tvåcylindrig tvåtaktsmotor och var framhjulsdriven. Toppfarten låg på 90 km/h. Förarna fick hålla tillgodo med 18 hästkrafter, eller 23 i senare versioner, och då smög sig toppfarten också långsamt upp mot 100 km/h.
Trots de här siffrorna, som knappast gjorde bilen till någon raket, var kötiden för att få köpa en Trabant lång. DDR-medborgare kunde få vänta i 10–15 år på sin bil. Tysklands förbundskansler Angela Merkel stod själv i kö för att få en Trabant, men den hann inte levereras förrän kommunistregimen kollapsade.
Modellen fanns även som kombi. Precis innan Berlinmuren föll, 1988, lanserades uppdaterade Trabant 1.1 med ny inredning och drivlina som kom från Volkswagen Polo.
Blev hipsterfavorit
Trabanten blev inledningsvis firad för att vara en östtysk folkbil som gav många möjlighet att köpa bil. Det dröjde dock inte så länge innan Trabanten blev en symbol för det stagnerade östtyska samhällssystemet.
Trabanten slutade produceras 1991. Totalt tillverkades strax över tre miljoner exemplar. Idag har bilen blivit en riktig hipsterfavorit i huvudstaden och det finns firmor som arrangerar ”Trabant-safari” för den som är sugen på att återuppleva tvåtaktsröken.
För dig som inte fått nog av DDR-nostalgi rekommenderar vi Trafikmagasinets resereportage nedan från andra sidan Järnridån.
