Jag minns en söndag eftermiddag i Los Angeles för åtta år sedan där Kenny Bräck i en gulvit racerbil lekte katt och råtta med två rödvita bilar körda av Penskes dreamteam, Helio Castroneves och Gil de Ferran.
Det här var ovalbaneracing på högsta nivå.
Kenny lät Castroneves och de Ferran leda två tredjedelar av varje varv – bara för att svepa förbi i överlägsen fart varje gång strax före start/mållinjen.
Det var både show och taktik. Bonuspengar för flest ledda varv var ett skäl, ett annat att demoralisera motståndarna. Kenny ledde och hade vunnit mästerskapet i Cart med lätthet detta milleniumskiftets år om det inte varit för en liten, tvådollars, o-ring i oljekylaren som började läcka efter halva loppet.
De Ferran vann mästerskapet istället och Kenny fick ladda om. Precis som Cart-mästerskapet som ett par år senare några år senare gick i konkurs. Spillrorna av den en gång så stora och dominerande Cart-serien köptes upp av två raceintresserade amerikanska miljardärer och döptes om till Champ Cars.
Men det var dessvärre konstgjord andning, ren respiratorvård. Patienten var redan död rent kliniskt och oavsett mycket pengar som de två nya ägarna öste in gick det inte att få liv i Champ Cars.
Arvet från Cart-seriens storhetstid – när familjerna Andretti och Fittipaldi slogs med familjen Unser i en racerbilsserie som var hälsosamt stor både ur sportslig och ekonomisk synvinkel. Vad som gjorde Cart stort var en så enkel sak som variation, man körde på racerbanor, stadsbanor samt ovaler och det ungefär lika många tävlingar på vardera. Dessutom med variation inbördes respektive bantyp.
Idag kan man kika tillbaka och fundera varför det gick som det gick. En starkt bidragande orsak orsak till att Cart fick problem var att antalet amerikanska förare gradvis blev allt färre. Under 70-80-talet var det få utländska förare. Men det ändrades snabbt de sista åren av 80-talet och in på nittiotalet.
Jag minns när jag åkte över i början av nittiotalet och följde ”Little Leaf” Stefan Johansson, eller Steve Johnson som det stod på hans depåskoter, hur få amerikanska förare det var totalt.
Sydamerikaner, mexikaner och européer dominerade startältet, Cart-bilarna byggdes endera av Lola eller Reynard i England och motorerna kom från Honda i Japan eller Europa eftersom Fords motorer gjordes av Cosworth och Mercedes motorer av Ilmor.
Men så kom splittringen i mitten av nittiotalet. Indianapolis Motor Speedways ägare, Tony George, startade IRL och inom ett årtionde hade formelbilsracingen i nordamerika reducerats till en flugskit på motorsportskartan.
Den är av samma storlek fortfarande, en liten kvarleva av vad som var en gång. Enkelt uttryckt kan man säga att Nascar och Cart-IRL har bytt plats. Idag kör Nascar på ”prime time” i amerikansk teve och får betalt miljontals dollar per föreställning medan IRL måste betala tevekanalerna för att ens få plats i tablåerna.
För inte så länge sedan var det Nascar som fick betala för att få synas i teve.
Häromveckan gick Champ Cars sista race i Long Island, Los Angeles. Den här gången utan katt-och-råtta-lek och bara som ett sista farväl till formelbilsracingen i USA, så som vi lärt känna den genom åren.
Några av hjältarna minns vi bättre än andra. Dan Gurney, Rick Mears, Al Unser, Emerson Fittipaldi, Mario och Michael Andretti, Nigel Mansell, Greg Moore, Alessandro Zanardi, Jimmie Vasser, Juan Montoya och de två sista hjältarna; Paul Tracy och Sebastien Bourdais.
Vi kommer att sakna er.
