I svallvågorna efter min krönika om Vägverket och kommande dubbdäcksförbud i Stockholm kom en stark – och känslofylld – debatt om dubbdäck. Behövs dubbdäck, eller är det endast för fegisar? Är det bara miljöängsliga 08:or som kör dubbfritt? Vad ska vi tro på? Här finns svaren!
I min föregående krönika om Vägverket – som går att läsa på den här länken – skrev jag om det förestående förbudet mot dubbdäck i vissa delar av centrala Stockholm. Allt pekar mot att vi får ett till början begränsat men sedan allt mera utbrett förbud mot dubbdäck i Stockholms innerstad.
Förbud mot dubbdäck – bra eller dåligt? Till att börja med vill jag slå fast att jag inte är någon dubbhatare, eller dubbvän. Jag älskar inte friktionsdäck, men tycker inte illa om dem. Kan inte ens sträcka mig till att hata mellaneuropeiska friktionsdäck – för jag gillar de också! Men vad jag vill är att alla fattar välinformerade beslut när de väljer däck, sommar eller vinter. Har vi inte själva kunskapen måste vi få hjälp, via fackhandeln (däckhandlarna) och varför inte också via våra ansvarskännande myndigheter (Vägverket? Hallå, Vägverket – jorden anropar, är ni där? Vägverket – hallå-hallå-hallå!!!).
Vägverket vill att vi ska ta vårt miljöansvar och minska dödligheten i städerna genom att undvika dubbdäck. Men blir luftkvalitén verkligen bättre med färre dubbdäck på stadens gator – därom tvistar de lärde.
Tillåt mig att bli en smula personlig. Min mor är en pigg 70+ tant som pendlar mellan golfbanorna i Skåne med sin Skoda Fabia och har en rätt försiktig körstil, som många äldre. Två av vinterdäcken är utslitna och verkstaden har påmint henne om detta. Hon säger att "jag vill inte köpa något dyrt". Jag inser att allt mitt tidigare snack om säkerhet har passerat utan att fästa nämnvärt och fräser "kan du inte köpa bra vinterdäck ska du för f-n inte ha bil!". Min mor – som är en klok kvinna – förstår budskapet: slarva inte, köp kvalité och säkerhet. Vi hamnar så småningom i en trevlig diskussion om vilket däck som passar henne bäst, tar fram senaste däcktestet i nummer 21-2009 av auto motor & sport och hittar ett par bra kandidater för hennes behov. Gott och väl.
Jag vill av hela mitt hjärta att ni – våra läsare – ska göra samma sak. Begrunda alla fakta, läs på, lyssna med däckhandlaren och fatta ett välinformerat beslut. "Jag kör så här, detta är viktigt, detta är mindre viktigt." Pris är förstås också viktigt men investeringen i säkerhet får inte undervärderas. Många premiumdäck har dessutom en bra livslängd och lågt rullmotstånd, vilket gör totalkostnaden lägre än själva inköpspriset indikerar.
Dubbdäck är inte alltid bäst på vintervägarna. Dubbfria friktionsdäck är inte heller alltid bäst. Mellaneuropeiska friktionsdäck är definitivt inte bäst på alla underlag. Allting beror på hur man kör, var man kör och vilka egenskaper man vill ha. Varje däcktyp har sina typiska brister och de måste man känna till för att vara extra, extra vaksam i just de lägena.
Problemet idag är att de flesta bilägarna inte vet vilken typ av däck de har. Det finns en kunskapsbrist, som i värsta fall kan leda till olyckor. Vi kan på goda grunder anta att av alla de som köper dubbfria däck är cirka hälften (numera) helt omedvetna om att de kör på så kallade "mellaneuropeiska friktionsdäck". Varför har mellaneuropeiska friktionsdäck blivit så populära? Jo, de är billigare. Däckhandlarna har en bättre marginal på dessa däck och har därmed inget alls emot att sälja många mellaneuropeiska friktionsdäck.
Frågan är bara om bilägarna får med sig rätt information när de hämtar sin bil med nya, mellaneuropeiska friktionsdäck? Vet den ägaren att däcken förvisso har hög hastighetsklass och bromsar (som regel) utmärkt på våt asfalt – men de har klart sämre grepp på snö och framför allt is, jämfört med nordiska friktionsdäck.
För ett antal år sedan var jag på en informationsträff hos Michelin där de bland annat redovisade en europeisk undersökning hos så kallade "vanliga" bilförare. Undersökningen gick ut på att fastställa hur stora marginalerna var mellan däckens greppförmåga och det sätt som föraren körde bilen. På torrt underlag var säkerhetsmarginalen mycket stor, så stor att de flesta förare grovt underskattade möjligheten till bromsa hårt och göra en undanmanöver. På vått underlag var säkerhetsmarginalen betydligt mindre, många förare var omedvetna om att en relativt blygsam hastighetsökning skulle kunna ge vattenplaning eller förlorat grepp vid en undanmanöver. Riskerna för en olycka ökar alltså betydligt vid våta vägbanor.
Det riktigt intressanta med Michelins undersökning av "vanliga" bilförare kom i den tredje kategorin: vinterväglag. Här var säkerhetsmarginalen generellt sett mycket liten, i själva verket körde en hel del förare precis på gränsen till däckens förmåga – och de var helt omedvetna om det! Vinterväglag är alltså farligt och många förare blir överraskade när de förlorar kontrollen över bilen, eller upptäcker att bromsförmågan är mycket sämre än de trott.
För att göra en liten utvikning bortom vinterdäcken är min egen, högst personliga teori kring elektroniska stabiliseringssystem (ESP) att deras främsta förtjänst är möjligheten att ge föraren en tidig varning. När lampan blinkar inser föraren att greppet är dåligt och sänker hastigheten något och vi som testat däck vet att det ofta bara behövs 5 km/h lägre fart för att återfå kontrollen och kunna göra en undanmanöver. När det gäller möjligheten att undvika olyckor är ESP otroligt effektivt, den klart bästa "uppfinningen" sedan säkerhetsbältet. Men exakt varför ESP ökar säkerheten så markant är en till stora delar outredd fråga.
Om alla bilförare köper vinterdäck på ett välinformerat sätt och sedan anpassar sin körning efter egenskaperna – då blir trafiken säkrare. Om Vägverket fokuserat på en tryggare trafikmiljö istället för att få bort dubbdäcken med skrämselpropaganda (se tidigare krönika på denna länk) hade mycket kunnat bli bättre. Inte konstigt att en del stavar Vägverket med två "ä" istället för ett…
