Vem sa att bilbranschen var förutsägbar? Gunnar Dackevall om upptrappningen inför Den Stora Konsolideringen.
Det är nu 15 år sedan vi började arbeta med auto motor & sport i Sverige, och även om tiden rusar när man har roligt är det fantastiskt hur mycket som hinner hända på ettochetthalvt decennium. Även om man begränsar sitt synfält till bilvärlden.
För 15 år sedan köper BMW brittiska Rover samt nästan hela den brittiska bilindustrins samlade portfölj av varumärken mitt framför näsan på ett mycket snopet Honda. Den japanska tillverkaren hade redan ett långt gånget samarbete med den statliga bilkoncernen, som dock valde att sälja till en europeisk tillverkare istället.
Sex år senare, år 2000, säljer BMW Rover vidare till ett konsortium (Phoenix) som driver tillverkningen till konkurs 2005.
BMW sålde dock Land Rover till Ford, men sparade Mini (och nästan alla de andra varumärkena i portföljen). Mini debuterade som eget märke 2001.
År 1994 börjar en bilentusiast vid namn Christian von Koenigsegg att liksom många andra unga drömmare rita på en supersportvagn. Christian materialiserar emellertid sin dröm och visar en rullande prototyp på Anderstorp 1996. Föga anade vi eller någon annan att detta första trevande försök skulle leda fram till en etablering av en svensk superbil, kanske mer omskriven än någon annan bil under den senaste femårsperioden.
En annan svensk, Bengt Lidmalm, startar produktionen av den svenska sportbilen Indigo 3000 i mars 1996. Teamet bakom projektet är erfarna bilmän och alla förutsättningar tycks finnas för en framgångsrik lansering.
Men man hann bara bygga 40 exemplar av Indigo 3000 innan projektet skrotades.
Samma år som Indigo debuterar bygger britten Tom Walkinshaw med Volvo- och skattepengar en bilfabrik i Uddevalla 1996 som med visst besvär sätter igång att bygga C70. Pininfarina tar över samarbetet med Volvo 2003 efter en tvist med Walkinshaw.
Ett helt nytt bilmärke debuterar 1997: Smart, som från början är ett samarbete mellan klocktillverkaren Swatch och Mercedes.
Ett mycket äldre märke byter ägare samma år; De Tomasos konkursbo säljer Maserati till Ferrari (och indirekt Fiat).
År 1998 köper Volkswagen Englands näst finaste bilmärke Bentley, sedan BMW på ett utstuderat smart sätt lurat dem på kronjuvelen Rolls-Royce. Men det var ändå till slut VW som lyckades få ordentlig fart på affärerna.
Samma år fusioneras Daimler-Benz med Chrysler, den dittills största bilaffären och ”ett äktenskap i himlen”. Det varade i åtta år, sedan betalade tyskarna en rundlig slant till Cerberus för att bli av med eländet.
I juli 1998 fortsätter Volkswagenkoncernen att shoppa runt, och nu hamnar både Lamborghini och motorutvecklarna Cosworth under Audis vingar. I samma veva köper VW:s chef Fredinand Piëch rättigheterna till Bugattinamnet, men det tar sju år innan något körbart rullar ut från den nya fabriken i Molsheim.
Den 27 mars 1999 köper Renault 37 procent av aktierna i Nissans personbilsdivision.Fyra dagar senare är Fords köp av Volvo Personvagnar undertecknat och klart.
Argentinaren Horacio Pagani visar sin Zonda i Genève 1999, samma år som GM köper varumärket Hummer av AM General.
Efter millennieskiftet fortsätter köpfesten. GM inlöser sin option i Saab och blir helägare. Mercedes köper majoriteten i Mitsubishi (som man säljer igen 2005) och Renault köper koreanska Samsung Motors.
Sedan händer det inte mycket på några år, innan Den Stora Konsolideringen bryter ut och Ford påbörjar utförsäljningen av sin PAG-del (Aston, Land Rover, Jaguar). Och det historiska inträffar då två av de amerikanska bilkoncernerna tvingas i konkurs.
Vem sade att bilbranschen är förutsägbar och trist?
