Ullared, IKEA och H&M är tre extremt framgångsrika (och svenska) lågpriskoncept. Och man ska göra det man är bäst på. Så vad väntar vi på?
Semester ger alltid en nyttig perspektivförändring på tillvaron. Liksom så många andra svenskar valde vi att stanna inom landets gränser på semestern, vilket förutom en hårdhänt påminnelse om hur långt norrut på jordklotet detta land verkligen ligger även framkallar en del intressanta reflektioner om läget i nationen.
Regnskurar och moln har gjort badlivet surt för många i vårt avlånga land, vilket har drivit oss ut till folknöjet nr 1: lågprisshopping.
Från Haparanda till Smygehuk blommar de upp, lågprisladorna, outletförsäljningarna, fabriksbutikerna med köer ringlande långt utanför. Ullaredsandan tycks lika omärkligt som effektivt ha spritt sig över hela riket och nu tagit över hela territoriet utom möjligen de allra innersta stadskärnorna.
De stora köpcentrum – till sitt innehåll förvillande lika – som slås upp i städernas utkanter består av ännu fler lågprislador, där Clas Ohlson, Jula och Biltema vräker ut lågprisprylar från Kina i parti och minut.
Okej, vi är inte världens rikaste folk längre (och har väl aldrig varit), men det är min fulla övertygelse att lågprisshoppingen får oss att spendera än mer pengar totalt sett än om grejorna hade kostat tre-fyra gånger så mycket.
Visserligen kommer vi hem med mer prylar, men det mesta är smäck som snart hamnar på återvinningen. I bästa fall.
Om ni nu anar att undertecknad är på väg upp på barrikaderna för att svinga en lans mot överflödssamhället missar ni poängen med denna inlaga. Jag inser nämligen att det är just denna slit-och-släng-industri, detta oemotståndliga triggande av våra tröstshopparbehov som är landets allra främsta gren.
Ofta hörs brandtal om vår tekniska spetskompetens och industrins stora vikt för vår välfärd i Sverige, men faktum är att de enda verkligt stora framgångarna vi har haft när det gäller nyföretagande under efterkrigstiden är utstuderat skickligt förpackad lågprisshopping.
Ingvar Kamprad revolutionerade hela möbelbranschen med sitt IKEA, som säljer bra design och halvtaskig kvalitet till en bråkdel av priset av vad branschens finmärken kostar, och H&M har följt samma koncept men i klädbranschen under sin sagolika expansion runt jorden.
Konceptet tycks enkelt: design i framkant, tillverkning där det är billigast, kontroll och ägande på hela kedjan fram till konsument. Att kläderna eller soffan säckar ihop efter några år är en ömsesidig fördel för både tillverkare och användare, som får sälja fler gånger till en köpare som gärna vill ha lite förnyelse.
Vi är uppenbarligen kungar på hela lågprisgrejen, och dess dragningskraft är som sagt tydlig ute i landet där all annan handel tycks ha upphört eller förvisats till en obskyr tillvaro i affärslivets utkanter.
Det borde alltså ha varit en svensk entreprenör och inte indiern Ratan Tata som initierade lilla Nano, en bil som uti varje skruv uppfyller Ingvar Kamprads affärsidé. Att trängas i det övre premiumsegmentet där produktutvecklingen är svindyr och alla andra vill vara med måste vara en återvändsgränd för en tillverkare som vill växa till en världsspelare.
I Tata Nanos segment finns ännu bara en enda konkurrent, och många hundra miljoner potentiella kunder.
Duktiga designers och konstruktörer – somliga arbetslösa – finns redan här i landet, komponenterna tillverkas redan till löjligt låga priser i Kina och logistiken och säljet kan läras av IKEA.
Man ska göra det man är bäst på.
Vad väntar vi på egentligen?
