Gunnar Dackevall om Volkswagenchefens plötsliga avhopp och Scaniachefens triumfer.
Glöm det där jag skrev för ett par nummer sedan om att Volkswagenchefen Bernd Pischetsrieder skulle vara Ferdinand Piëch röst i förhandlingarna mellan MAN och Scania.
Snarare var det nog så att den forne BMW-chefen med det långa och svårforcerade efternamnet försökte göra sin egen röst gällande, och i det längsta hålla Porsches och därmed Piëchs inflytande i koncernen på armlängds avstånd.
Ett fåfängt försök, skulle det visa sig. Under ledningsgruppens möte för några dagar sedan blåste vindarna så snålt runt Pischetsrieder att han fann det för gott att kasta in handduken. Från nyåret kommer nuvarande Audichefen Martin Winterkorn att ta över som koncernchef hos Volkswagen.
Scania-MAN-affären kan – trots att den i teorin har avfärdats av många förståsigpåare i Tyskland – ha varit den utlösande faktorn i detta drama på högsta bilindustrinivå. Budgivning och aktieköp skedde inte i rätt följd och det klantiga hanterandet av närmandet till Scania har medfört att Wallenbergarna har ställt sig på tvären och kontrat med att köpa ännu fler aktier och ser ut att kunna utmana Volkswagens position som största aktieägare. För första gången sedan MAN lade sitt bud ser nu inte affären oundviklig ut, och möjligen är den stridbare Scaniachefen Leif Östling på väg att avvärja ännu ett hot om att bli uppköpt.
Mitt i Scaniaröran kliver Pischetsrieder av och lämnar över till en av Piëchs trogna följeslagare sedan 25 år, Martin Winterkorn, som har vidareutvecklat Ferdinand Piëch gamla skötebarn Audi till koncernens verkliga guldkalv.
Hos Volkswagen har man under Pischetsrieders ledning bara nått en bit på vägen mot långsiktigt sunda finanser, med marginaler fortfarande kvar på ett par fjuttiga procent. Bilarbetarna har gått med på att öka veckoarbetstiden från 28 till 33 timmar, men bara under förutsättning att arbetsstyrkan är intakt fram till 2011 – det är priset ledningen får betala för att ha delstaten Niedersachsen som en av huvudägarna. Där tenderar man att ta kortsiktiga hänsyn till sysselsättningen lokalt snarare än Volkswagens möjligheter att långsiktigt överleva och utvecklas.
Redan i våras ansågs Bernd Pischetsrieders position hotad, men då gav Ferdinand Piëch honom oväntat stöd i styrelsen med sin utslagsröst, och han skrev på till 2012.
Nu finns inte längre några hinder för Piëch att utöva oinskränkt makt i Volkswagensfären, och Winterkorn lär knappast sätta några käppar i hjulet för Porsches och Piëchs ambitioner att öka ägandet i VW till först knappt 30 procent, och senare till full kontroll genom ett majoritetsägande.
Var Pischetsrieder tar vägen är långt mer osäkert. Detta sysslingbarn till den geniale bilkonstruktören Alec Issigonis, Hundkojans skapare, har alltid haft en stark dragning till de brittiska öarna och har annekterat en god del av den engelska överklasstilen. Jag träffade honom i egenskap som BMW-chef ett par gånger under den famösa Roverepoken, då han inte gjorde någon hemlighet av att han – utöver tillfredsställelsen att ha köpt sin släktings gamla varumärke Mini – mest gladde sig åt möjligheterna att kunna spendera en hel del arbetstid i England. Det var ett ödets ironi att det var just ”den engelske patienten” som fick honom, liksom hans parkamrat Wolfgang Reitzle, på fall hos BMW.
Bernd är liksom Reitzle en biltok som bland sina troféer kan räkna in en totalskrotad McLaren F1, och han är trots sina förtida avgångar både från BMW och Volkswagen rimligen fortfarande ett eftertraktat byte i bilindustrin.
Tyvärr är det ont om bra biljobb på öarna i väst.
Styret för ett friköpt Jaguar borde väl passa honom bättre.
