Gunnar Dackevall om jänkarnas fruktlösa försök att bygga premiumbilar.
Få ämnen skapar så mycket debatt som begreppet ”premiumbil” bland oss bilnördar. Jag skrev om General Motors fruktlösa
ansträngningar för att övertyga oss européer om Cadillacs premiumkvaliteter för en tid sedan och tillät mig att ifrågasätta jänkarnas förmåga att förstå vad begreppet står för.
En av de forna Volvocheferna höll med när jag mötte honom under STCC-finalen; ”Man fattar ingenting i Dearborn, Volvo håller på att förstöras”.
Med tanke på att Ford håller på att knoppa av alla sina forna premiummärken verkar det som om Bill Ford har insett att man är usla på att förvalta och utveckla finbilar, och skilsmässan mellan Mercedes och Chrysler förlöser den amerikanska masstillverkaren från alla förväntningar om högre marginaler.
Efter Cadillac-debaklet i Europa, skrotningen av Fords Premium Automotive Group (Aston Martin/Jaguar/Land Rover och Volvo) och Chryslers frigång återstår ett enda litet premiumhopp i amerikansk bilindustri: den gamla förkortningen SAAB.
Ett oansenligt, olönsamt och lite olyckligt varumärke i den stora bilvärldens periferi (vilket även torde gälla varumärkets status i flygkretsar). Underhållet är eftersatt, modellprogrammet smalt och kännedomen om märket synnerligen klent globalt sett. Det bästa man kan säga om märket är att ingen tycker illa om det, vilket är mer än vad man kan säga om de flesta andra mer välkända bilmärken.
”Det är förvånansvärt att notera hur väl marknaden reagerar på nyheter från Saab”, säger GM:s Europachef Carl-Peter Forster när vi träffas en stund i samband med Frankfurtsalongen. ”Även om det rör sig om modifieringar av en befintlig bil, som 9-3, så får den överlag ett mycket varmt mottagande i pressen. Det känns som om märket har en otrolig potential om vi bara kan leverera rätt erbjudande till kunderna”.
Och rätt erbjudande framöver blir en helt ny crossover (9-4X, visas i Detroit i januari), en ny större 9-5 (debut 2009), en ny kompaktbil (9-1, debut 2010 och enda bilen som skall byggas i Trollhättan) och ersättaren till dagens 9-3 2011.
GM satsar på Saab, ingen tvekan om den saken, och förhoppningarna är ganska högt uppskruvade. Tanken att kunna profilera Saab som ett grönt alternativ i premiumsegmentet är tilltalande. Ett tydligt tecken på det är att handlarnätet i USA förblir intakt trots att man nu går kuslig kräftgång och tvingas leva på framtidsförhoppningar och 9-3 XWD tills de nya modellerna rullar in.
Men hur kommer det nya modellprogrammet att positioneras? Skall Forster fixa det som forne BMW-chefen Wolfgang Reitzle misslyckades med hos Ford PAG och Dieter Zetsche hos Chrysler, att bygga en trovärdig premiumbil i ett amerikanskt bilhus?
Jag bad C-P konkretisera hur han skulle göra en premium-9-5 av en Opel Vectra.
”Större bil, större motorer, mer utrustning, teknik (XWD nämndes), mer förfining. Och ett mer fokuserat varumärkesbudskap”.
Mer plåt, mer lull-lull, mer motor alltså. Och större marknadsföringsbudget.
Carl-Peter Forster är noga med att poängtera att premium inte är en fråga om svart eller vitt, utan allt befinner sig på en gråskala.
Jag tror inte att vi skall förvänta oss att den nya Saab-generation som rullar ut i slutet av decenniet skall vara premium, i alla fall inte som vi européer definierar begreppet.
Vilket dock inte hindrar dom från att vara attraktiva bilar.
Men premium bara på ytan.
The American way.
