Ford har gått igenom sitt Mondeo-koncept och förbättrat på många punkter. Bästa och största ändringen under skalet hittar vi på motorsidan där en ny tvåliters Duratorq-diesel med 163 hästar omedelbart fann vårt gillande.
Framtill lyser LED-ljus men därutöver är exteriörförändringarna små. (Notera att denna provkörning publicerades första gången i auto motor & sport nr 2-2011.)
Ford håller på att förnya hela sitt motorprogram och nu är turen kommen till dieslarna. Den tidigare lite trötta tvålitersmaskinen har nu ersatts med något mer kraftfullt. Nya 163-hästaren är inte bara pigg och vridstark (340 Nm) utan har en trevlig gångkultur och är påfallande tystlåten – utom vid kallstart då motorn knattrar lite oblygt.
Men så fort vi kommer igång och kör är det tyst och lugnt, motorljudet är väl sordinerat. Från ungefär 2.000 varv ända upp till varvtalsbegränsningen vid 5.000 varv drar den nya motorn med ett jämt kraftflöde. Fabriksuppgiften för sprinten 0-100 km/h är det inga svårigheter att pricka och segdragningen är angenämt bra.
Ny funktion i infodisplayen ger föraren möjlighet att se hur snålt han eller hon kör. Många blad på blomman = grön körning.
Vi åker med en manuellt sexväxlad låda (som ger lägst förbrukning och utsläpp) men Mondeo finns även med en väl fungerande dubbelkopplingslåda som på Fordspråk kallas Powershift.
Enda kritiken mot denna växellåda är att vi saknar möjligheten att växla med paddlar på ratten samt att Powershiftlådan är aningen långsam i uppväxlingarna emellanåt. Något som egentligen inte stör och som man knappast märker vid vardagskörning.
Det är dock inte bara på drivlinan som Ford lagt ner energin. De verkar ha gått igenom bilen bit för bit och genomfört ett genomgripande kvalitetslyft, från de små detaljerna till exteriören.
Denna, den senaste versionen av tredje generationens Mondeo känns nu enklast igen på sina nya bakljus, numera av LED-typ.
Också bak ser vi nu LED-ljus.
Även framtill lyser LED-ljus upp tillvaron för nyblivna Mondeoägare men därutöver är exteriörförändringarna både små och subtila och inskränker sig till några lister. Interiört känner vi också igen oss. Men känslan av kvalitet är ny, både passning och materialval är nu avsevärt bättre än tidigare.
En ny pekskärm centralt på mittkonsolen är lättare att jobba med, i övrigt kräver instrument och reglage som tidigare en smula tillvänjning.
Utrymmen och komfort är som tidigare bra, med den skillnaden att ljudnivån nu är ännu en smula lägre. Bidragande till det är en lite tjockare vindruta som dämpar vindljud på ett bättre sätt.
Ansiktslyfta Mondeo "äter" ojämnheter på vägbanan på ett omärkligt vis. Endast när vägen består av mängder av mindre bucklor, som exempelvis räfflad isväg, hinner fjädringen inte med riktigt.
Det dynamiska chassit är kvar, men en ny hjälpram och förbättrad bakaxelkonstruktion gör ansiktslyfta Mondeo lite mer kvickfotad. Balansen är inte lika utpräglat överstyrd som tidigare och en viss tendens till understyrning har tillkommit.
Bromsarna har fått bättre bett och framför allt bättre pedalkänsla. Fullastad klarar Mondeo nu att bromsa ner till stillastående från 100 km/h på bara 37 meter och med kalla bromsar utan tung last är bromssträckan 36 meter – nära nog sportbilsprestanda.
Sammantaget är ansiktslyfta Mondeo bättre på alla punkter men framför allt kvalitetsmässigt. På tiden, kan vi tycka.
