Ända sedan banan invigdes i slutet av 20-talet har Nürburgrings nordslinga väckt förtjusning, rädsla och beundran bland världens motornördar. Men det är först på senare år som hypen kring Ringen accelererat så explosionsartat att banan hamnat i omloppsbana kring det allmänna medvetandet.
Hetsen, prestigen, adrenalinnivåerna. Och inte minst äran för den som tar sig runt levande (i första hand) med en stabil varvtid i bakfickan (i andra hand) överträffar allt. Ringen har blivit superkändis.
Det är såklart farligheten och komplexiteten i banans layout som lockar horder av turister varje år. I kombination med det skoningslösa våld som väntar alla som inte visar banan tillbörlig respekt.
Under påskveckan sammanföll två kosmiska produktionsplaner på Nordslingan och skapade en pulserande motorburen supernova. Slutproduktionen av auto motor & sports tv-inspelningar i samarbete med Gran Turismo och Titan television, och Gran Turismo Events årliga Nürburgring-brakare. Världens, med marginal, mäktigaste trackday.
Var bättre att filma vår säsongsavslutning än här, med hela familjen av sköna motorgalningar samlade i en cocktail av hästkrafter och adrenalin?
Efter en lång natt vid tangentbordet på hotellrummet blev min entré på Nürburgring omtumlande. Kylan var bitande men hotet om snö visade sig vara överdrivet. Det var ”nästan” torrt. Jag snubblade genom GP-slingans depåbox 5 på jakt efter en mycket välbehövlig kopp java som jag hoppades hitta i eventhögkvarteret i garage 1 och 2. En rote widowmakers kapade så när mina genomfrusna tår när de seglade genom depån och vidare ut på ett hetsigt morgonvarv.
Ljuva välbekanta toner från en Maserati GranTurismo väckte mig ur slummern. Dörren flög upp och där inne i värmen satt Filip som erbjöd skjuts, tio garagelängder åt fel håll, medan vi avhandlade framtida aktiviteter i Maranellos kommande läckerbitar. På vägen hann vi passera en hårt turbotrimmad Ariel Atom, en snusksnabb Mercedes SLS AMG GT3, en otroligt högljudd Gallardo Super Trofeo. Och en Pagani Zonda F som såg påfallande mjäkig ut. Det säger en hel del om flora och fauna i depån.
Som kompensation för taxiresan fick jag i alla fall en rejäl kopp kaffe i ett garage fullproppat av glada entusiaster och ädla racebilar med en stegrande svart häst i nosen.
Jag påbörjade min promenad norrut igen och hann till pitbox 3 där Tom, en av auto motor & sports äldsta och käraste vänner, bjöd in mig i sin Porsche. Det stod GT3 4.0 på bakluckan. Såklart. Limited edition. Såklart. En bil som fullkomligt osar av Porsches samlade motorsportkompetens. Fortfarande sömndrucken fick jag köra ett par sightseeingvarv runt GP-slingan som jag aldrig satt min fot på tidigare. Bilen var underbar. Sällskapet angenämt. Men det gick inget vidare. Måste ha mer kaffe!
En märkligt dyster känsla borrade sig fast i magen när jag klev ur denna den ädlaste 911:an genom tiderna. Kanske kände jag redan där på mig att min iPhone bara sekunderna senare skulle lysas upp av sms, mejl och pushnotiser med anledning av Ferdinand Alexander Porsches bortgång. Skaparen av 911:ans ikoniska linjer var död. Hela bredden av 911-modeller för gata och race som byggts sedan 1963 blixtrade under en blinkning förbi på insidan av mina ögonlock. R.I.P. Butzi. Vilket arv du lämnar efter dig.
30 sekunders paus vid nästa kaffekanna och några välkomna ryggdunk senare uppenbarade sig världens kanske mest ljusskygga primadonna. Den var inte tysk. Inte italiensk. Inte brittisk. Den var ängelholmsk. Koenigsegg Agera R som jag jagat land och rike runt stod plötsligt och log åt mig bara ett par meter bort. En kort förförisk flirt, innan den försvann igen lika snabbt som den kommit. Mindre än 24 timmar senare sägs den ha sprängt 400 km/h-vallen på Nordslingans långa raksträcka.
Jag vet att ni törstar efter en seriös provkörning av den här bilen. Den kommer. Så snart rattfrossan efter vårt huvuduppdrag på Nordschleife har lagt sig. Ett par frejdiga varv i McLaren MP4-12C. Hur spännande och underhållande var den egentligen och har den någon chans mot Ferrari 458 Italia?
Alla frågor från svar inom kort.
